"ren förstånd".

Dag Hammarskjöld gick fram och tillbaka i Sigtunastiftelsens arkader
med ett kompendium -- han läste systematiskt, lugnt, utan panik -
därför ytterst effektivt.
Jag antecknade häpen i min dagbok att Dag var den märkligaste student
jag mött i Sverige: Han er "ratio pura", skrev jag naivt nog; jag
spådde att han skulle bli svensk statsminister. (...)

..lyssnade jag med iver till varje ord av Dag. Han tog varje detalj-
fråga ytterst allvarligt, funderade länge innan han yttrade sig,
vägde omsorgsfullt och framförde sin mening med alla reservationer.
Samtidigt märkte jag att han var starkt tagen (...)
han var - blyg. Han kunde skämta, t o m spirituellt, men hans blick
var alltid litet - - tveksam eller öm, kanske bådadera.

Under åtskilliga diskussioner kom vi att långsamt upptäcka varandra.
Jag var naturligtvis den underlägsne och antecknade att jag äntligen
hade mött en överlägsen yngling, en karaktär av osedvanlig renhet
och med lysande förstånd, dessutom ridderlig, hövisk, allvarlig.

...annars hade han ingalunda haft idel framgångar, han lekte sig inte
alls till sina segrar, som mången tycks tro.
Han hade mött allvarliga akademiska motgångar i Uppsala, när han
efter studier i bl a franska och filosofi råkade ut för den bisarre
professor Brock, som helt enkelt refuserade hans specimen i national-
ekonomi, som han inte begrep. Ett nytt försök ledde til samma resultat.
Dag måste därför lämna Uppsala och flytta över till Stockholms högskola
där han trodde att hans teorier bättre skulle förstås.

Emellertid skulle han nu först ta en jur kand; jag minns att jag
häpen frågade honom, hur han hade kunnat komma på en så tokig idé.
Jo, han tänkte gå in i "förvaltningen". Jag skakade på huvudet --
för mitt gröna förstånd var det ofattbart, att en man med skapande
begåvning och stor självständighet kunde tänka sig en sådan bana.
"Tänker du bli förvaltare?" frågade jag.

Dag kom att disputera i Stockholm 1934. När jag (...) gratulerade,
svarade han: "Tack för din stora vänlighet att komma in till
disputationen och för brevet, som beredde mig djup och uppriktig
glädje. Du skulle ha hört av mig förr (...)
jag delar icke din uppfatning om disputationen; intellektuellt sett
var den ren cirkus med dialektisk ekvilibristik som huvudnummer.
På något sett tyckte jag riten var moraliskt mindervärdig. Den
fortsatte emellertid på ett lustigt sätt den duell mellan två
stilarter, som jag försökt inleda genom den "envetna" utformningen
av avhandlingen.
Ännu mera oense är jag med dig beträffande den intellektuella nivån
hos oss ekonomer. Vad som kan stödja din uppfattning, är den
utåtvändhet, den vana vid publik som är följden av ekonomernas
träning i den politiska diskussionen och förvaltningen, och som ger
dem ett sken av intellektuell styrka. Jag tror att naturvetarna
genomgående som vetenskapsmän är av mycket bättre material, fast de
saknar den yttre avslipning som låter dem komma till sin rätt.
Men denna min uppfattning beror på den stridsinställning mot vissa
drag inom ekonomien jag redan bekänt mig stå i, och jag är därför
litet misstänksam mot den."
_

('Idyll och orosmoln' Memoarer I av Sven Stolpe.
Forlag Askild & Kärnekull 1974, isbn 91 7008 4114
Svensk utg i 3 bind, oppr. planlagt som 4 bind )

..att vi i trettiotalets början faktiskt inte kunde tänka oss
ett nytt världskrig.
Vi sysslade med allehanda projekt - t.ex Paneuropa --
vi trodde på Nationernas Förbund, och hade ännu inte upptäckt
vilken imperialism som låg dold bakom Sovjetrysslands frids-
toner. .. - detta decennium hade ännu inte upptäckt eller
uppfattat, att världen var delat i hungrande nationer och i
relativt rika nationer.

.. en utomordentlig vinning att detta under senare decennier
blivit klargjort. Det dröjde till min första Amerikaresa
1939, innan jag greps av fullkomligt fasa inför amerikanarnas
hållning mot indianerna - som jag först kom att interessera
mig för -- och sedan negrarna.

Jag fördes en gång.. ihop med mrs Roosevelt. Innan hon trädde
in, stod alla de svarta herrarna, mest akademiker, blandade
med de vita. När presidentskan steg in, drog de sig genast
åt sidan -- idel svarta.
Mrs Roosevelt gav rummet en svepande sträng blick, gick sedan
med snabba steg raka vägen till det svarta lägret och började
vänligt samtala med dem. --
Jag fick mycket på huden för de mot USA kritiske artiklar jag
skrev efter hemkomsten, alldeles före krigsutbrottet.
Men mer än ett enstaka skräckintryck blev det inte.
Jag kom aldrig att ta itu med negerproblemet på allvar. Och
just ingen annan gjorde det heller.
Men jag hade länge svårt med amerikanarna - med deras hållning
mot de svarta i minnet.

Så kom det häpnadsväckande: Nazismen.
De första åren tedde sig Hitler naiv och kufisk men inte
osympatisk. Han var vid den tiden en storartad talare - senare
blev han ju en hes skrikhals. På långt avstånd verkade hans
krav på nationell upprättelse och på front mot kommunismen
tilltalande.
Vad han verkligen förte i skölden, dröjde det innan man kunde
upptäcka. Man såg att arbetslösheten försvann i Tyskland,
välståndet tycktes stiga, hans fredslöften klingade präktigt.
Men snart klarnade sikten, man upptäckte brutaliteten och
kulturlösheten hos de svarta herrarna, och efter mordet på
Röhm och hans kamrater kunde man inte tveka längre.
Hitler var nog en sorts politiskt geni, som på fabelaktigt kort
tid lyckats erövra makten - men ett geni, som ställde sig i det
rent ondas tjänst.

Villigt skall jag dock erkänna att jag helt enkelt saknade
förutsättningar att fatta och tro möjligheten av en så djävulsk
sak som det planmässiga utrotandet av hela judendomen i
Tyskland -- och de andra länder. Inte ens när de första
rapporterna kom trodde jag. Men med tiden blev också den saken
uppenbar.

Då försvann trettiotalets framtidsdrömmar
om en ny mänsklighet, levande i samarbete och fred.
Det var som om ett helt nytt kapitel i ondskans historia

skrevs mitt framför näsan på oss,
där vi satt som naiva oförberedda åskådare litet utanför Europa
och tittade på.

Mitt viktigaste intryck är - min egen bristande beredskap,
min okunnighet, hur sent jag upptäckte sanningen.

Men under kriget var jag klar -- jag skrev under kriget tre
böcker mot nazismen och hundratals artiklar i samma anda.

De flesta av den tidens unga "intellektuella" var ointeresserade
av politik.
Även här måste jag erkänna min ytlighet. Jag var fängslad av
litteratur, filosofi, religion - inte av riksdagsfrågor.

I min ytlighet var jag rätt typisk. Först när jag på 30-talet
bosatte mig på landet, upptäckte jag hur det var ställt,
i vilken verklig misär ett så ofantligt stort antal landsmän
ännu levde. Jag blev då medlem av Socialdemokratiska partiet
och stod kvar där ända tills regeringen under kriget släppte
igenom tyska trupper till Norge.
Att jag senare kommit att så hårt kritisera socialdemokratin,
beror inte alls på att jag ogillar dess sociala rättfärdighets-
krav, utan på partiets kulturpolitik som skapat vårt nuvarande
skol- och universitets-elände och den moraliska upplösningen
bland stora grupper av vår ungdom. .. jag var ille rustad, hade
en ensidig bildning, stod främmande för de viktiga händelserna
omkring mig. Först omkring 30 års åldern började jag, med
stigande undran och skräck - upptäcka vilka jättestarka onda
makter som var i gång och hotade att skaka omkull den väster-
ländska kultur som jag älskade.
För sent begrep jag att det inte räckte med litteratur och
estetik, utan att det verkligen behövdes ett nytt svenskt
samhälle och någon ny europeisk och internationell ordning.

Trettiotalet står för mig som en tid av andliga och litterära
upptäckter, av en naiv optimism -- men samtidigt, og framför
allt, en tid av oansvarighet och förblindelser.

Läser jag mina egna, eller mina kamraters böcker från den tiden,
t.ex den naiva striden om "primitivismen" - blir jag lätt generad.
Allt detta var skenproblem.

Märkligt var det att de stora arbetardiktarna föreföll lika
blinda. Artur Lundkvist sjöng länge maskinernas lov!
Harry Martinson berörde sällan de sociala problemen, trots att
han i sanning upplevat dem in på livet.

Egendomligt nog såg akademiker som Arnold Ljungdal här klarare.
Maskinromantiken var ingenting för honom.
Han hade tidligt upptäckt vad vi nu kallar 'de alienerade',
de utanförställda
och försökte, så borgarpojke han var - tolka deras situation.

Även i min exil i Bergslagen .. kunde jag märka att det skalv
i marken av kommande stora händelser. Viktigst var hitlerismen,
som sedan i decennier upptog allas sinnen .. gav oss samtliga
ett intryck av en ondskans dimension som vi tidigare inte anat.
Till detta, de ohyggliga händelser bakom kulisserna i Sovjet-
ryssland. Sedan vissa starka religiöse rörelser som trängde fram
på oväntat sätt.. Om allt detta skall jag berätta i nästa del.

hitlerismen

kulturlösheten

'ordning & reda' >

de utanförställda