Fra forlaget:

Flickan på fotot är tio år och längtar efter att vara en vanlig svensk och bli fri från mardrömmarna om Stalin och Hitler. Hon heter Maarja Talgre och är född i Sverige, men gjord i Estland. Hennes gravida mor kom hit med den stora estniska flyktingströmmen i september 1944. Fadern Leo, motståndsman, blev kvar i Estland och mördades av den sovjetiska säkerhetstjänsten. Hans tjugofemåriga liv kom att sammanfalla med Estlands första självständighetsperiod. Han fick aldrig se sin dotter.
Som vuxen blev Maarja författare och journalist på Sveriges Radio mitt i den svenska verkligheten. Men historien hann ikapp henne. Hon skrev boken Leo – ett estniskt öde (1990) om faderns liv och trodde att hon nått en slutpunkt. Istället blev det början till en ny lång resa. Den här gången till den egna barndomen och uppväxten. Sverige var hoppets och framtidens land, men sorgen över allt det familjen förlorat fanns alltid närvarande. Flyktingbarnets två verkligheter – den svenska och den estniska. - See more at: http://www.albertbonniersforlag.se/bocker/svensk-skonlitteratur/l/leos-dotter/#sthash.mlEwLoY5.dpuf

Min omtale:

En sterk barndomsskildring, om å vokse opp som flyktningbarn i et fremmed land på tross av at man faktisk er født i dette landet. En bok om tilhørighet, anderledeshet, språk, frykt og forsøke å forstå de voksnes verden og ta de voksnes bekymringer på sine skuldre så altfor tidlig. Hverken Sverige, Estland, Russland eller Finland er langt fra Norge men innser at vi her vest vet så altfor lite om hvordan krigen opplevdes i disse landene, mulig fordi vi er så opptatt av vår egen krigshistorie og okkupasjon av Tyskland. Imponerende detaljert barndomsskildring som blir enda mer interessant i tilbakeblikk fortalt som voksen med den voksnes tolkninger og erfaringer. Sammen med de historiske fakta om hva som faktisk skjedde har boken gjort meg litt litt klokere. Jeg ble rørt og forståelsen for de som vokser opp som flyktinger i dag, både første og andregenerasjons, har også økt.