För flera miljoner år sedan levde på dåvarande ön Afrika en sorts förmänniskor
eller hominider, i fullvuxet tillstånd ungefär så stora som en katt som står
på bakbenen och tänjer sig för att nå något förbjudet.
Dessa små förmänniskor levde i symbios med en helt atskild, mycket större och
grövre sort, ett slags förgorilla eller antropoid, hjulbent både upptill och
nertill.
Precis som hajen har sina lotsfiskar framför nosen och noshörningen sina
pickande småfåglar på ryggen, framlevde denna håriga växtätande jätte hela
sitt vuxne liv i sällskap med de kattsmå hominiderna.
En ensam jagande jätte hade ständigt en två tre fyra små förmänniskor i släptåg.
Så beroende hade de med tiden blivit av varandra att ingen av dem kunde leva
utan den andra.
För jätten förenade hominiden lotsfisken och noshörningspickaren i en och samma
varelse. Förutom att klia och avlusa förgorillan fungerade förmänniskan som
kunskapare och spanare. På så sätt fick jätten sex eller åtta par ögon och öron.

Utan sin jätte var förmänniskorna prisgivna åt svält eller rovdjur. Jätten var
inte bara deras försvarare utan också deras transportmedel. Vid behov klättrade
de upp på den skumögda och halvdöva antropoiden. Sedan kunde de sitta klamrade
på jättens skuldror eller valkiga huvud när denna slog sig fram genom bambuskogen
eller i knäande skritt sprang miltals över tundra och savann. (..)

För att överleva måste jätteapan med sin besättning av småknattar röra sig mellan
de bägge biotoper. När det var torrtid gick det inte att leva på de sterila hög-
platåerna, och när det var regntid blev det alldeles för blött och våtvarmt i
djungelns enorma komposter, där det ångade som ur ett långkok och förruttnelsen
var så hastig att småkvistar och löv vred sig som i eld.

/

('Geniernas Återkomst' Bonniers 1987, isbn 91-0-047337-5)