Han vände sig till Kerstin.
-Livet har sina lagar, oskrivna dom flesta.
En som arbetat länge för Scania Vabis får till exempel
inte gå över till Volvo. Ãndå finns det ett och annat
att glädjas åt. Eller vad säjer Kerstin?

Kerstin höll med, men kunde inte dölja en lätt
osäkerhet.

'administrasjon og lyrikk' -

Mitt första uppdrag för [Personaladm.]Rådet gällde urval av
anläggningsarbetare för ett planerat kraftverksbygge i Messaure,
långt upp i Lappland, vid Lule älv norr om polcirkeln.
Jag skulle närmast följa med som lärling, ges möjlighet att
lyssna på en erfaren psykolog, hjälpa med en del enklare prov.

De gällde reaktionssnabbhet och koordinationsförmåga.
Psykologen kom från Västerås, jag kände honom sedan länge.
Det var Tomas Tranströmer.

(...) När vi slagit oss ner bredvid varandra i planet drog han
fram en tunn bok han snart fördjupat sig i. Först efter en stund
avslöjade han at det var 'Mått och steg'. Det gladde mig mycket,
jag hade några dagar innan fått det nedslående beskedet att boken
sålts i inalles femtioen exemplar.
När jag berättade det för Tomas log han stillsamt.
-Det låter lovande. Nästan som om det gällde en verkligt bra
diktsamling.

Tomas berättade om Västerås, men jag föredrog att tänka mig honom
i den miljö i vilken jag tidigare besökt honom. Några år hade han
varit psykolog vid ungdomsvårdsanstalten i Roxtuna och bott med
sin unga glada hustru i ett lågt hus i en björkskog som förde
tankarna til Ryssland. Det var en tillvaro jag avundats honom:
på morgonen letade han svamp till frukosten - ända in på senhösten -
kvällarna spelade han Skrjabin på flygeln i ett stort rum nästan
fritt från möbler och läste indiska mystiker och svenska teologer
som Natanael Beskow.

På Bodensia hamnade vi snart i en diskussion om skrivandets problem
och Tomas berättade att en dikt brukade kräva två månaders arbete.

Ibland avbröts vi av högljudda medgäster, men Tomas besvarade deras
burduse frågor oföränderligt artigt och uppmärksamt, verkade
genuint intresserad.

Messaure var en provisorisk barackby utplacerad bland glesa bestånd
av sturiga tallar, med stammarna taggiga av rimfrost.
Snön knarrade under stegen, eller snarare skrek, och de få människor
vi mötte tycktes höra hemma i någon tecknad serie: ur allas munnar
stod stora pratmoln.

Tomas var på bästa humör. Redan under bilresan längs Lule älv hade
det karga, vilt ödsliga landskapet gjort honom upprymd.
Själv hade jag haft svårt att dela hans entusiasm. Jag misstrodde
all vildmarksromantik, mindes min barndoms dystra ändlösa gran-
skogar, värnpliktstidens fältövningar med mygg, knott och strilregn.

(...)