Lyssnat på boken i en författarinläsning där hon med sin släpiga stockholmska gör den tröga berättelsen ännu långsammare. Min man påstår att vi har lyssnat på den här, men jag ar inga anteckningar om det här så jag tror inte det förrän jag kommer till den sista delen där det finns ett igenkännande med en linbana ner till en strand. Så lite intryck gjorde alltså boken hos mig att min man kan ha rätt...
Trist historia om ett par med två barn som med en resa ska rädda sitt trista äktenskap. Eller i alla fall anstränga sig för att ha en trevlig vecka på Sicilien under vulkanen Etna. Det går så där... Badstranden vid havet är evighetslångt borta från hotellet. Rummet är pyttelitet och fruktansvärt varmt. Balkongen som skulle vara rymlig ger knappt plats för två små plaststolar. Hotellets pool är tömd på vatten för reparation. Det är varmt och allt är grått av aska från vulkanen.
Gnälliga, sura, tyst griniga och ibland aggresiva förpestar de tillvaron för varandra och de stackars barnen som givetvis kommer i kläm.
Välskrivet reflekterande men inte medryckande. Inte ens när det borde vara spännande för att viss fara uppstår får boken en gnista i sig, utan fortsätter i samma släpiga långsamhet.
Ska detta bli den veckan som de kan få ordning på sin relation? Eller ska de i alla fall lyckas att ha en trevlig vecka med sina barn?