Varför har den här boken blivit en klassiker? Så ointressant och tråkig där endast Krister Henrikssons milda röst hindrar den från att få en etta. Ett bra sömnpiller dock, men varför ska den höra till den viktiga och stora litteraturen? Får hela tiden anstränga mig för att hålla mig till att delta i boken och inte börja fundera i mina egna banor.
Det kan väl vara så att jag inte har kapacitet nog för att få tillgång till bokens kärna, men jag kan bara inte upparbeta ett tillräckligt stort intresse för detta.
Kan det vara så att det finnes ett dolt budskap mellan raderna som jag i mitt uttråkade tillstånd inte får tillgång till?
Har samma suck av lättnad för att den är klar som jag hade när jag under litteraturstudier skulle läsa Therese Raquin (vet att jag inte har korrekt stavning) så det kanske har med det franska släpiga att göra? Eller är det så att det franska språket inte kan översättas så att det blir intressant svenska? Ångrar att jag la av min franska så totalt efter nian så att jag inte har möjlighet att undersöka saken själv. Kanske någon annan som vet?
Dessutom har jag inte förstått titeln. Kanske en översättningsmiss?