Människans hem

Nu är det natt över jorden.
Darrande stjärna, gläns!
Världarna vandra så fjärran.
Mörkret är utan gräns.

Marken och mullen och mörkret
varför älskar jag dem?
-- Stjärnorna vandra så fjärran.
Jorden är människans hem.

(Erik Blomberg)

Minnena ser mig

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.

(Tomas Tranströmer)

Ur variationer
Mellan vår gemensamma död

Mellan vår gemensamma död
och din egen utspelas
dina minnen. Din saknad
omfattar också min död
och våra liv. Jag hör dig tala
och jag saknar dina
ord. Så blir vi avbrutna
och vår tysta saknad hörs
som tystnad hörs när vi sörjer
minnet som vi vårdar,
ganska vårdslöst, en tid.
Den tiden ryms rätt lätt
i våra korgar av saknad,
men du hör hur tyst det blev
medan det fortsätter att tala.

(Bengt Emil Johnson)

Sorg och glädje

Sorg och glädje båda
bodde i mitt hjärta,
sorg i ena kammarn,
glädje i den andra.
Oförsonligt skilda,
rådde än den ena
än den andra ensam.
Sen den enda kom dit,
lär hon öppnat dörren
och förenat båda,
ty min sorg är sällhet
och min glädje vemod.

(Johan Ludvig Runeberg)

Och dikten är icke som blommornas doft,
som färgade bågen i skyar.
Det sköna du bildar är mera än stoft
och åldren dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: med fiken håg
Vi fiska dess gullsand ur tidens våg.

(Esaias Tegnér)

Det är i denna ljusets värld
som människans drömmar vistas,
det är i detta sken som
hennes landskap träder fram
för hennes syn ur mörkret,
det är i detta ljus som
tanken stryker ångesten från
pannan och vilar ut
i endräkt med sin strävan,
det är i denna dager
som människan kan se sina
anletsdrag speglande i källans våg.
Det är detta ljus
som är människans eget
som lyser över hennes väg
när hon går de sista stegen.

(Sandro Key-Åberg)

TILLSAMMANS MED TIDEN

En dag stängdes dörren till mitt rum
och ödet sa mig: var stilla.
Det var då jag upptäckte tiden.
Den hade legat gömd under ett lock
av händelser och brådskande beslut.
Det var då jag lyfte på locket.
Så märkligt! Där låg ju tiden
helt obegagnad, helt sig själv
slät og frisk, som i vila.
Jag såg på tiden med vördnad.
Jag såg mig ny, jag sjönk i
en underbar händelselöshet
tillsammans med tiden
lyssnade till att jag lever:
ett knappt förnimbart sorl.

(Solveig von Schoultz)