Men den som aldrig blir tilltalad av någon dör en av de många dödar livet är fullt av, långt innan kroppen slocknar.

Morfar var skohandlare. Jag tyckte om att sitta tyst brevid honom på hans verandabänk, när han läste. Ibland var det böcker av mycket konstig slag: "Vad är det för språk du läser, morfar?" "Det vet jag inte", svarade han. "Hur kan du då läsa det, om du inte begriper vad du läser?" "Måste man begripa allt", svarade morfar. "Det man begriper är inte alltid trevligt." Och om det som inte var trevligt visste ju både morfar og mor och jag en hel del. Mer vill jag inte säga i den saken.

"Och ett finger lades över vårt samlivs läppar", sa Isabelle, som kunde tala så, när vi satt i var sin fåtölj i min eka, drivande i solen, på öppna vattnet. "Men man lär sig leva med det".