Bokelskere.no

Balfour-deklarationen ratificerades av femtio nationer.
(...)

Men olycksbådande tecken märktes. Palestina höll på att
bli centrum för ett väldigt maktspel.

Spelets första akt var publicerandet av det hemliga
Sykes—Picot fördraget i vilket Frankrike och Storbritannien

drog upp riktlinjerna för en uppdelning av Mellersta östern.

Bolsjevikerna hade hittat en kopia av fördraget [avtalet] i
de tsaristiska dokumentarkiven och publicerat det
för att försätta Storbritannien och Frankrike i en pinsam
situation.

Sykes—Picot fördraget stod i direkt motsättning till de
tidigare brittiska löftena om att bevilja araberna
oberoende.
Araberna kände sig förrådda. Trots att britterna försökte
gjuta olja på vågorna besannades arabernas farhågor senare
när England och Frankrike vid San Remo konferensen delade
upp Mellersta östern, och England lade beslag på den största
biten [ 1920 ].
Frankrike övertog mandatet över Syrien och kontrollen över
en oljeledning från de rika oljefälten kring Mosul.

Under det turkiska väldet hade den syriska provinsen också
inbegripit Palestina och Libanon.
Frankrike ansåg sig berättigat till norra Palestina.
Britterna var orubbliga. De ville också ha Haifa som
utskeppningshamn för oljan från fälten vid Kirkuk utanför
Mosul - och hävdade att Balfour-deklarationen och
Palestinas unika ställning som ett utlovat judiskt hemland
gjorde det nödvändigt att det stannade under brittiskt
herravälde.

Det ledde till att fransmännen lejde flera syriska arab-
stammar för att sprida oro
och hugga för sig så mycket av norra Palestinia som möjligt
innan gränserna fastställdes.

De judar som hade begett sig in i Hule till Kfar Giladi
råkade illa ut.
I ett försök att driva bort dem för att stärka de franska
gränskraven anföll de fransklejda araberna Tel Haj

..men Tel Haj höll stånd och judarna stannade.. Hule-dalen
förblev inom det brittiska mandatet.

Före San Remo-konferensen hade fransmännen haft ett annat
bekymmer: Feisal, ledaren för arabupproret under världs-
kriget hade anlänt Damaskus och låtit utropa sig Kung av
Syrien. Fransmännen jagade bort Feisal.. som fortsatte
til Bagdad, där britterna behandlade honom betydligt
älskvärdare: de belönade sin trogne tjänare med att skapa
en ny stat
av det urgamla kulturlandet Mesopotamien, de kallade
landet Irak och utropade Feisal till kung.

Feisal hade en bror som hette Abdallah
som också måste belönas.
Britterna bildade ännu en "stat" av en del av Palestina-
mandatet och utnämnde Abdullah till dess emir.
Det landet kallade de Transjordanien.

Både Feisal och Abdallah var svurna fiender till Ibn Saud
som hade vägrat hjälpa britterna under världskriget.

Så britterna hade ordnat det bra för sig. De hade sina
marionett-regeringar i Irak och Transjordanien - två egna
skapelser.
De hade Egypten, Suezkanalen, oljefälten vid Mosul, och
Palestinamandatet.. dessutom hade de en uppsättning
"protektorat" och schejkdömen runt den arabiska halvön.

Britterna var väl insatta i de arabiska släktfejderna och
tillämpade den beprövade metoden "söndra och härska".

De höll sina marionetter på gott humör genom att skaffa dem
lyxbilar och välförsedda harem.

Med Palestina låg det annorlunda till. Det kunde inte styras
av brittiska marionetter.
Balfour-deklarationen hade ratificerats av Nationernas
Förbund [mini-UN],
enligt mandat-bestämmelserna måste britterna upprätta ett
judiskt hemland.

Sykes–Picot Agreement

Balfour Declaration
..issued by the British government in 1917.. announcing support
for the establishment of a "national home for the Jewish people"
in Palestine, then an Ottoman region with a small minority
Jewish population

San Remo conference 1920
by the four Principal Allied Powers of World War I

"determined the allocation of .. mandates for the administration
of three Ottoman territories in the Middle East: Palestine, Syria
and Mesopotamia. Whilst Syria and Mesopotamia were provisionally
recognized as states which would be given Mandatory assistance,
Palestine would instead be administered by the Mandatory
under an obligation to implement the Balfour Declaration.

Nationernas Förbund
"ultimately proved incapable of preventing aggression"

[s.290 i Exodus Del 1 Bonniers,Stockholm trykt 1977, 355 s.]