Bokelskere.no

Hvorfor heter trilogien, som denne boken er den første i, "Vargskinnet"?
(Jeg har lest t.o.m. side 95 - SPOILER)

På sin reise fra Uppsala til Jämtland blir den nyutdannete jordmoren Hillevi Klarin vitne til at en mann parterer og flår en ulv. Han er full, beter seg rått og brutalt. Ulven, en hunulv, er drektig, og mannen slenger fem fostre ut av henne. Hendelsen gjør stå sterkt inntrykk på jordmoren at hun blir fysisk dårlig. Når hun dagen etter skal reise videre, vil mannen, skysskar Halvorsen, gi henne skinnet; han synes hun er for dårlig kledd for ferden med hest og slede vinterstid.

"Ha fröken åkpäls?
Hon skakade på huvudet. Det enda i pälsväg hon hade var en gammal nutriakrage.
(…)
Här ska na få. Te åkpälsen sin. Så småningenom, sa han. Vackra frökna.
(…)
Hon sprang mot dörren men snavade också hon på byltet. För det var någet halvmjukt. Hon vågade inte känna på det. Handen darrade lite när hom trevade fram en ask tändstickor på skänken och strök eld. Hon brydde sig inte om att tända lampan för hon såg ändå. Till och med ögonhålen såg hon och den grå raggen och blodstrimmorna på den våta insidan." (s. 16)

Underveis nordover peker Halvorsen ut stedet der han og hans jaktkammerater skjøt ulv. Han er uvitende om sin passasjers opplevelse i gjestgiveriet i Östersund.

Først på side 91 dukker vargskinnet opp igjen, på et fotografi. Det er Hillevis fosterdatter, samepiken Risten/Kristin som fører ordet:

"Slutligen Trond Halvorsen.
Där står han. Svart kostym, kraglös vit skjorta, kängor, rundkullig hatt. Håret synes inte. Det är antagligen ordentligt kortklippt. Ingen mörkskugga på kinder eller haka heller. Man kan tänka sig att han stått länge med rakkniv och spegel invid fönstret hemma i Svartvattnet. Han håller sin piska i vänstre handen, så häst och kärra är väl inte långt borta. Kanskje vid husknuten. Med den andra handen håller han opp et stor vargskinn.
Så kom han tilbake med vargskinnet då. Gåvan som hon hadde avvisat. Men nu ser det snyggt
og berett ut. Att hon behold det vet jag."

Og Risten legger til for egen del:
"Jag hade fått vargklon i hjärtat." (s. 94)

Vi kjenner ulven fra mytologien og eventyrene, i mange ulike roller, som ondskapsfull og blodtørstig, som omsorgsfull, sosial og hengiven, og som et slags åndelig vesen som kan sette mennesket i kontakt med gudommelige krefter. Jeg merker meg spesielt at sjamaner kan ha skytsånder i ulveskikkelse (siden er det mange samer i området, men om det har noen betydning, vet jeg ikke.)

Les mer her og her.

Hvilken rolle spiller vargskinnet i de tre bøkene? Har det en spesiell symbolsk betydning? Er skinnene verdifulle tidlig på 1900-tallet? Hvorfor har Ekman valgt et ulveskinn som gjennomgangselement?

I begynnelsen oppfattet jeg vargskinnet som en advarsel til Hillevi. På gjestgiveriet får hun bekreftet sin tro på egen anseelse da vertinna uttrykker stolthet over å ha ei jordmor på gjestelista. Men opplevelsen med ulveslakting, etterfulgt av "velkomstgaven", blir for meg et forvarsel om at jordmorgjerningen ikke blir så liketil som hun har sett for seg. Ikke lenge etter erfarer hun at autoriteten hennes ikke duger i alle situasjoner.

Opplevelsen i Lubben blir et nederlag hun aldri kommer over, og som hun aldri forteller noen om. Den bearbeidede (og dermed ufarliggjorte?) ulvepelsen er kanskje et tegn på hva som er fortrengt? Skjønt folket i Lubben fortsetter jo å være der, som stadige påminnelser.

Seinere i boka får vi mer ulvekunnskap, for eksempel historier om den gammeldagse ulvejakten kontra "turist-jakten". Samene og deres jaktkamerater så på ulven som en jevnbyrdig motstander som skulle bekjempes med respekt; de mer moderne jaktmetodene minner mest om safarijakten i Afrika, der hovedpoenget var å samle trofeer.

Her bar det visst ut på viddene. Hva samletittelen Vargskinnet innebærer, vet jeg ikke ennå. Jeg tror man må lese hele trilogien for å finne det ut. Og akkurat det har jeg tenkt å gjøre!

(t.o.m. side 95, SPOILER)

Jeg er enig; den døde varghunnen og de døde ungene hennes kan ses som et varsel eller frempek om Hillevis liv i fjellbygda. Om det krevende, tunge og ensomme arbeidet. Jeg er imponert over hvor levende og troverdig Ekman beskriver jordmorgjerningen. For et billedskapende språk hun har. Her må det ligge et grundig arbeid bak.

Hillevi greier å redde barnet og moren (eller skal vi se de to barna; den fødende er jo selv et barn) i Lubben. Hun laster likevel seg selv for det tragiske utfallet, som hun ikke klarer å avverge.

Når Hillevi senere aksepterer ulveskinnet, gaven, Trond Halvorsen gir henne, representerer det, slik jeg leser dette, en større aksept. En aksept av mannens omtanke og kjærlighet, og kanskje også av det livet hun har valgt.

Det er mye ulv i Jämtland og den er stadig til stede i fortellingen, som jaktbytte, rovdyr som tar samenes rein, den «lömske og fege» ulven som lusker rundt husene. Og vi hører en gammel fortelling om en mann som blir til en varulv.

Så er det Risten/Kristin da. (side 93-95)
"Jag minns Laura Anuts ord när jag berättede för honom om fotografiet och om den väldiga högen av död fögel.
Dom ta för sig, sa han.
Dessa ord, förstod jag, gällde för fler än jaktherran. Men etteråt kunne ja, så barn jag var, inte se på samma sett på bilden av deres jaktlycka. Jag hadde fått vargklon i hjärtat.»

Barnet Risten synger om vargkloen, på «fel språk, för det var det enda jag kunde riktig nu». (svensk) Og når hun ser tilbake på sitt liv: «Nu er jag ju gammal och vargkloen har jag i hjärtat varenda natt.»

Henspiller disse avsnittene på Ristens samiske identitet, på splittelsen mellom det samiske og det svenske i henne? Og hvem flere er det som «ta för sig»? Svenskene? Ulven?

Bind 2 er bestilt!

Etter hvert som jeg leser mer om og av Kerstin Ekman, dukker det opp en tanke om at hun kanskje på mange måter identifiserer seg med sjamanismen. Som altså ikke er en religion, men en verdensanskuelse: Alt har sin plass og må ses på med respekt. Jeg har ikke lest Herrarna i skogen, men skjønner at det må jeg antakelig få rettet på. I forordet til boka skriver Ekman blant annet dette, etter å ha beskrevet naturmangfoldet i de jemtlandske skogene:

Nu förvandlas dessa skogar med boträd och bäckfall till
föryngringsytor. De blir monokulturer av tall eller gran. Det blir
tyst.
Jag har levt där en värld håller på att försvinna. Byarna har
sedan 1760-talet, då de första nybyggarna kom, utvecklat en säregen
skogskultur. Nu erövras bygden av turisterna och lövslyet. Dag och
natt dånar timmerbilarna förbi. De kör till Norge, till
massafabrikerna, sågverken och arbetstilfällena där. Varför det måste
vara så vet jag inte. Jag har legat vaken och lyssnat på dundret av
timmersläpen som år efter år, dygnet runt, fraktar bort skogen. Jag
har vargklon i hjärtat.

Noe liknende sier også Risten i sin fortelling om alderdommen. Og der har vi vargkloa igjen. Kan dette være et fast svensk uttrykk, som rett og slett betyr at man har angst for hva som skal skje?

Interessante tanker. I «Sista rompan» står et avsnitt (et av flere vil jeg tro) som antakelig bygger opp under et slikt syn.

«Vem äger en skog? Det brukade Risten fråga. Den som har lagfarten eller den som har kunskapen om den? Den som känner dess lukter og hemligheter? Rävlyorna. Kantarellernas vita trådsystem i mossan. Myrråkarna där de vita och ömtåliga myltblommorna står ifred för frosten. Den som kan hugga ner den har bara makten. Inte rätten»

Her er en annen forfatter som har et spesielt forhold til skogen.

"Ulv Til Nei":

Totem-/heraldiske dyr og fylgjedyr, at de støtt må være så
viktige i vår lysende rasjonelt opplyste tid ?

Enda må de forvaltes: Offentlige myndighetsvesener og
denslags natt-og-tåke skapninger, er pr idag ultra
rasjonelt og fagmetodistisk forpliktet, så det skal hete
at ”naturen sköter sig bäst själv” (pleier, forvalter?) -

mens f.eks det glupskeste rovdyr vi har hatt i skauen,
trenger fagkompetent oppfølging og sekundering ifall det
skulle møte 'oppstartsproblemer', de får assistanse
ambulanse og psykologstøtte på et nivå som de spredt-
boende tobente, nominelt sapiente primatdyr aldi så et
værhår av? --
der de skulle klare seg i konkurransen,
unnskyld: sameksistensen med
den tidsriktig glupske argvarg.

Hva har sistnevnte vært i vår tidligere biotopiske historie?

Selma Lagerlöf kan bidra til pensum der,

se herom Holgerson
og gi så Selma litt undervisning om biomangfoldig
samliv på finnskogene -
trodde vi det var fiksjon, bare fordi 'nifst var tillatt'?

Men i ulvetider labber rovdyret enda inn i politikken..
trendriktig villmarksromantiker er det lett å være i en
bekvem salong på Ullevål, enda turgående hund er blitt
ulvemat ved Bøler i samme hovedstad.

"Ha fröken åkpäls?"

I frågan vitner så en lettere oppgitt eks-skeptiker :

"Två vargar dyker upp
och tar helt sonika hunden framför kvinnan.
Angreppet i sig skapade stor uppståndelse
men det var den efterföljande debatten och ”häxjakten” mot kvinnan
som fick mig att reagera.
I stora drag anklagades kvinnan för att ha gjort fel när hon
beträdda vargens revir.
Att det till alldeles nyligen var ett helt vanligt skogsområde
räckte inte ..."

Politikk er i stor grad fiksjon, feelgood underholdning -
men i vargfrågan kan det passe med litt nøktern realfaglighet?

..enda det er langt til bunnen av fanedyr-konseptet
gjennom verdensrikene, fra den statsautoriserende ørn, til
sameksistensen med fenrisulven

"God dag mann, - økseskaft".

Interessant.

Jeg har ei bok som jeg kjøpte i Sverige for noen år siden.
Dessverre har jeg lest bare noen av de første sidene, men nå fikk jeg lyst til å finne ut litt mer om dette emnet.

Bak på boka står blant annet:

Juha Pentikäinen reconsiders the very definition of shamanism. In the Northern cultures where it is practiced even today, it is not a "religion" in the western sense of the word. Shamanism is a comprehensive world view, life style or a "grammar of mind". Its role in the narratives and rituals of shamanic cultures is multifaceted.