_
Vid en tid då svåra händelser lyfte
mycket i dagen till begrundan,
talade Li Kan
med en betänksamhet som tydde på oro.
Han sade:
Att tala för världen
är att tala i vinden.
Det finns en världsblåst i allt.
Den tar
alla ord.
Alt måste ropas
om och om igen --
av alla.
Hur allting förgår
synes som ett förbitåg.
Det är värt att beskriva och svårt,
med sorg, skräck och fåfänga blandat.
Minst står fåfängan kvar
Den glittrar snart undan.
Kvar blir det svinläder
som inte heller är evigt,
men som dock är segt en tid
i vilddjurets mun.
_
(Harry Martinson, Dikter)