[Jan Guillou kikker inni en imam som driver krigsrekruttering,
her i samtale med to høyt kvalifiserte mulige rekrutter ]
Sedan befallde han dem att be tyst för sig själva att Gud skulle
vägleda dem i samtalet ... därefter gick han mycket rakt på sak
och ställde dem några frågor som inte lämnade mycket utrymme att
slingra sig undan. De sökte Gud för att de var förorättade?
Ville tjäna Gud genom att slå hårt mot sina fiender? Eller,
något ädlare, mot islams fiender? De trodde at Gud skulle finna
behag i en sådan inställning?
Sakligt sett var det egentligen bara att erkänna att så var det.
Men de hade en del idéer om Jihad som de talat om inbördes ...
nu skulle deras teologiska argument inte duga, nu måste de klara
sig undan med politik och psykologi. (..)
Och nu efter 'Londons 9/11', attacken för två veckor sedan ...
vad de innerst inne ville var förmodligen att vråla till sina
arbetskamrater att de där skolungdomarna från Leeds ändå offrat
sina liv för någonting de trodde på. Inte för att de var
politiskt smarta, .. utan bara för att de hade fått nog och var
desperata. De ville slå tillbaks, en kontraattack i det så kallade
Kriget mot Terrorismen, det var värt respekt. Vilket dock skulle
ha varit oklokt att säga högt. Och att inte kunna säga högt vad
man tänkte var outhärdligt. De gick på så en stund, till en början
ivrigt, mångordigt och drastiskt, eftersom de var vana att alltid
kunna formulera sig bättre, snabbare och vid behov vitsigare än
alla andra.
Men imamen Abu Ghassan hade bara lugnt lyssnat på dem utan tecken
på otålighet eller ens reaktion och det gjorde dem efterhand osäkra
och till slut tysta.
"Vill ni be för dessa ungdomars salighet?" frågade imamen när Marv
och Ibra inte längre hade något mer att säga. De nickade tveksamt.
"Det kan ni förstås göra. Gud är barmhärtig och förlåtande och dessa
gymnasister dog mer av dumhet än av höga principer... men ni två kan
inte hoppas på den ursäkten, av er måste Gud vänta sig mycket mer.
Du broder Marv, slå upp den sextionde suran Al-Mumtahanah, ( . . . )
"Är ni också palestinier, Abu Ghassan?" försökte Ibra för att vinna
tid.
"Ja, jag är palestinier, jag har suttit tio år i israeliskt fängelse,
med Koranen som enda läsning ... men försök inte undkomma frågan,
svarade imamen snabbt. "Hur många av dessa femtiotvå Londonbor
förtjänade att dö enligt Guds ord?" . . .
"Men ska vi inte slå tillbaks?"
"Jo det skall vi. Ibland. När det är rätt. Men inte när det är fel
som det var den 7 juli. Slå nu upp den tjugoninde suran . . .
Ibrahim gjorde som han blev tillsagd, fast med en min av tydlig
besvikelse. Han hade kommit till Guds hus för ett tröstens ord om
action och just nu tyckte han att det gick åt andra hållet, ungefär
som i kristendomen. ( . . . )
Imamen satt tyst en stund innan han sade något.
"Kära bröder, jag kan förstå den brand ni känner i era hjärtan.
Jag har den själv. Ni vill slåss för vår sak och det är rätt och
det är gott. Men med dom säkert mycket speciella talanger som ni
besitter så vore det inte bara en dumhet utan också synd att spränga
tunnelbanevagnar. Gud skulle ha mycket svårare att förlåta er än
gymnasister från Leeds, det tror jag i all ödmjukhet jag vågar
garantera. Vad ni två ovillkorligen måste göra är att vänta på det
ögonblick när Gud kallar er till något stort. ... Gud har gett er
båda stora intellektuella gåvor, då är det er skyldighet inför honom
att använda dom gåvorna. Gå nu och betänk vad jag sagt. Kom inte
tillbaka om ni vill söka hämnd . . . kom när ni tror att jag kan
hjälpa er att finna Gud och därmed den rätta vägen till den stora
insats Han nog vill kalla just er till." De reste sig och bugade . .
Koranen är i sanning en underbar skrift, tänkte imamen när han såg
efter de två grubblande och något stukade unga männen som kommit
till Guds hus så brinnande i anden för att söka skäl att slåss.
Man kan faktiskt hitta bevis för vadsomhelst, bara man lärt sig allt
utantill.
Han var rätt säker på att han skulle kunna fånga dem nu, till en
större gudomlig action än någon av dem skulle ha kunnat föreställa
sig. Operationen gick helt planenligt.