" Delblanc är därtill något sällsynt: en djupt pessimistisk diktare som förblir engagerad, förbannad. Han skriver som vore det inte för sent på jorden, för sent i hans eget liv. Både hans uppgivenhet och hans motstånd står för en heroisk moral. Människan har en liten möjlighet att bli fri och värdig, men hon fastnar i grymhet och egoism och blir ett offer för totalitära makter.(..)
Mot en alienation, nihilism och värderelativism som ofta leder till sadomasochistiska beteenden ställer Delblanc sin ordlösa upplevelse av en extatisk möjlighet. Utifrån den kritiserar han materialismen, övertron på teknik och vetenskap och deras förnekande av en känslans kompass, av den kvinnliga sidan av tillvaron som heter inlevelse och medkänsla."