Bokelskere.no

Jag vill upphöra med at gräva min egen själ. Inte gräva någon brunn där och stirrande ner i den fråga, grubbla: Vad gömmer dess djup? Inte smula allt till stoft och låta det fara bort med vinden og titta i sin tomma hand og säga: Vad är det hela - ingenting! Inte stirra på naveln och mumla: Meningen? Meningen? og runka vist på hovudet.

Nej - jag ropar: Mening nog i seg själv! I detta: att genomströmmas av livet - vandra på marken - andas in luften - räta ut sina lemmar - känna fröjden som stiger mot en från alla ting!

Låt mig bli en trumpet som livet blåser smattrande fanfarer på.

Låt mig bli ett kopparrött vrål i den tidiga gryningen då alla slumrar men vägarna redan lengtar etfer sin vandrare.

Låt mig icke vackla sämndrucken - nej: uppspringa som en sammanpressad stålfjäder!

O gör mig till en flöjtspelare med ludna händer, blåsande toner ur savrikt trä! Och må alla bleka bli röda och må alla dansa! ...

Artur Lundkvist, fra Glöd (1928)