Bokelskere.no

Publiksmaken tycktes mig i allmänhet vara ynklig i sin osjälvständighet.
Den gav efter för det minsta motstandets lag, byggde på alltför liten
självständig kunskap och på för litet självförtroende.
Den föll genast för kritiken.
Den hyllade och föraktade med samma osammansatta sinnelag.

Efter en berömmande recension i någon tongivande huvudstadstidning hade
jag smickrande vänner,
efter en ofördelaktig eller nedgörande anmälan endast generade blickar
och vikande bekanta.
De undrade då på sin höjd om mina nerver höll. Men de gjorde det på et
sätt som om de väntat, att de inte skulle hålla.

Överhuvudtaget berörde mig folks osjälvständighet och feghet mest illa
av allt. Jag kunde bära presskritiken.
Men jag hade svårare att bära, att mitt förtroende för mänskor sveks.
Högst få brydde sig om att bilda sig ett eget omdöme, vågade stå för det.

Jag lärde mig att vännerna var de som ville vara tillsammans med mig när
det gick mig emot.
De andra var de som då bara hade en flackande blick till övers.
Sådant berörde mig långt allvarligare än vad som skrevs om mig i tidningarna.

Får jag visa? sa hon så snart hon satt sig. Det var till mig
Martin Koch skrev dikten 'Lyckan'. ..
Hon hade ringt i förväg och sagt att hon ville tala om Martin Koch
och hon skulle ha med några dikter av honom.

Jag studsade när jag fick se henne. Hon var så precis lik Signe,
Martin Kochs hustru, att jag först trodde det var hon, fastän hon
var död. Hon var liten, en smula rultig, svarthårig med pigga,
ljusblå ögon. Hon hade en käpp med gummidoppsko, sådan som
gamlingar brukar ha.. men själv verkade hon inte gammal.

-Jag tog några andra dikter med mig i hans egen skrift, ifall ni
ville se. Hon vek upp några gamla gulnade papper där jag genast
kände igen hans lite slängiga, flygande piktur.

Han uppvaktade mig, sa hon på samma gång blygt och stolt, slog ner
blicken som om hon genast ångrat sig att hon varit så djärv att
komma upp. Och han skrev de här dikterna.
-Men ni måste ha varit bara ett barn då? invände jag uppriktigt.
-Åh, jag är äldre än vad jag ser ut. Jag var tjugoett år då.
Han själv var tjugosex, det var nittonhundra åtta.

Hon började berätta, försiktigt först. Det var som om hon först
måste förvissa sig om att hon hade rätt att lämna ut sina innersta
hemligheter åt en främling. ..

-Jag arbetade som kontorist på Skeppsbron här i Stockholm, sa hon.
Själv bodde han på Söder, i Maria, just de här trakterna.
Han brukade komma och möta mig om kvällarna.. tog med mig på långa
promenader.. var alltid aktsam och fin, han tog mina händer och
kysste bägge händerna, när de var sammanslutna. Ofta brukade jag
ha en blomma på min klänning, och en kväll stal han helt enkelt
med sig blomman. En dag efteråt skickade han mig en många sidor
lång dikt om blomman, och förklarade varför han stulit den.
Jag kände många ilingar inom mig inför honom.. och så var jag
samtidigt lite rädd för honom, jag var så oerfaren, han hade nyss
brutit en förlovning och skulle snart uppleva det där med Ellen,
som han skrivit en hel bok om. .. jag hann ju aldrig ens bli
riktigt kär i honom, förrän det hela var slut. ..

-Tänk så lyckligt att ni aldrig hann bli riktigt kär. Då behövde
ni heller aldrig bli svartsjuk sen?
-Nej. Jag kunde bara känna oro för honom, när det gick honom illa.
En gång skrev jag ner till Paris och bad att han skulle ta vara på
sig själv och det goda inom sig. Men han svarade aldrig på mitt
brev. Det hade ju heller aldrig varit något närmare mellan oss ..

-Modellen för Lyckan, sa jag. .. Plötsligt kände jag hur besynnerligt
mitt möte med henne egentligen var.
Hon var bara en av de många okända till vilka kända författare
skrivit sina skönaste dikter.. Författarflammor kallades de ibland
lite vanvördigt, men för att de satt diktarnas hjärtan i brand.
Författarna själva hade under årens lopp nästan glömt bort modellerna.
Men modellerna hade sparat skaldernas tillfälligt uppflammande
stunder, de hade deras med åren gulnade små biljetter kvar.

Vemod och skönhet, oåterkallelig tid, kärlek och gravens stillhet
uppfyllde som en osynlig aura mitt rum.
-Det kunde ju istället ha varit er jag träffat som hans hustru,
sa jag plötsligt. Det är underligt med ungdom.

Hennes ansikte var blekt, genomlyst av åldern. Hon satt och syntes
tänka på den tiden, försöka översätta den till nutid, sökte tänka sig
till den kärlek, som aldrig hunnit riktigt fram.
-Ja, sa hon. Det är underligt med ungdom.

_

Martin Koch >

Lyckan >

Riksarkivet >

Ett intressant experiment vore att ge i uppdrag åt ett antal sinnessjuka
att bygga en stad, där varje hus var i enlighet med deras planer på
hur hus borde se ut.
Kanske skulle en sådan stad inte bli så olik en som byggts av såkallade
friska arkitekter.
Kort sagt, genidyrkan har fört med sig konstiga konsekvenser.
Den färgblinda målaren, den omusikaliska musikern, den mot språket
destruktiva diktaren har ofta varit de som upphöjts till genier.

Defekten har kallats geni. Misslyckandet har blivit kallat experiment.
Framsteget har bestått i sådant som framkommit vid att vi ständigt har
underkänt det riktiga och normala.

-Låt oss först klarlägga att föreställningen om det galna geniet är något
relativt nytt. Den italienska läkaren Lombroso var den som först
någorlunda klart kombinerade geni och sinnessjukdom.
Sällan har någon gjort ett sådant fynd. Det var då det brast lös.
Det är sen dess vi knappt har kunnat se en tokig fan utan att misstänka
att det varit fråga om ett geni, eller ett geni utan att det varit tokigt.

Var upptäckten en slump eller följden av idogt arbete? frågade jag spydigt.
Fast aldrig har jag hört att Lombroso skulle ha räknats till de större
genierna.