Klikk på en bok for å legge inn et sitat.
"människor som bolsjevikerna velat utrota
för att rasera grunden för all tänkbar politisk opposition .."
Först var det Vinnitsa ,
ett namn för evigt inristat i mänsklighetens svarta historia -
som borde skrikas ut med versaler i alla tidningar.
Ändå var det bara Dagsposten som ägnade saken uppmärksamhet.
Men eftersom Dp. faktiskt berättade sanningen utan att stoppas
så kunde det inte vara censuren
som fick den övriga pressen att bara vända ryggen till dessa
ohyggligheter.
Den lilla ukrainska staden var bara ett exempel, men högst
talande.
Någon tydligare bild av att leva under sovjetiskt förtryck
vore svårt att föreställa sig.
Hur många människor som låg i massgravarna utanför Vinnitsa
kunde man ännu inte göra sig reell föreställning om -
kanske fler än 10 000,
alla mördade med nackskott
av Stalins bödlar, slaktade som djur,
nedgrävda i lager på lager.
De mördade var i alla åldrar, män kvinnor och barn.
Den gemensamma nämnaren tycktes vara att de
i en eller annan mening
hade tillhört Ukrainas utbildade skikt av lärare, läkare,
ingenjörer och journalister,
människor som bolsjevikerna velat utrota
för att rasera grunden för all tänkbar politisk opposition.
Inte bara den som sade emot, också den som kunde befaras
säga emot någon gång i framtiden
skulle enligt denna fasans ideologi förintas.
Och Vinnitsa var bara en av hundratals småstäder inom detta
djävulska imperium. Man kunde på goda grunder anta att
det såg ut så här inom hela det sovjetiska barbarväldet.
Det skulle innebära att miljoner människor utrensats på samma
sätt, en svindlande mardrömstanke.
Och någon greuelpropaganda var det inte frågan om, Tyskland
hade bjudit in experter från när och fjärran, också från det
neutrala Sverige, för att avslöja Sovjetunionens sanna ansikte.
Experternas dom var entydig.
Dessa massmord hade ägt rum långt innan den tyska armén
erövrat området; varje försök att skylla på Tyskland föll
därmed på sin orimlighet, hur gärna medlöparna i svenska pressen
än skulle ha önskat sig den utvägen.
Vilken groteskt orimlig tanke hade det inte varit att beskylla
Tyskland och tyskar för systematiska utrotningskampanjer av
oönskade människor!
..instämma med ledarskribenten i Dagsposten som påpekade att
bolsjevikpartiet ändå var tillåtet i Sverige och att "det är ej
underligt att nyhetsbyrån TT skäms för att vidarebefordra
upplysningen om Vinnitsa. Stalin är ju demokratins försvarare
och en av de stora ledarna i världen! Enligt Roosevelt!"
Om Stalin hade den så kallat demokratiska svenska medlöparpressen
alltså intet ont ord att säga. Massmord i gigantisk skala
kunde man tydligen lätt se genom fingrarna med, bara det utfördes
av Tysklands fiender.
Desto större uppmärksamhet ägnade dessa tidningar utplånandet
av Hamburg, de krigsförbrytelser som man till och med försett
med ett nytt förskönande ord, 'hamburgerisering'.
I sex dygn, sex serier varje natt, två varje dag, anföll de
allierade bombplanen Hamburg och fällde 200 000 bomber över
stadens centrum.
Brandbomberna skapade en eldstorm, ett helt nytt fenomen
som innebär att allt syre försvinner
med sådan hastighet att det uppstår en storm in mot centrum
som suger med sig flyende människor rakt in i infernot.
Halva stadens yta, 19 kvadratkilometer, utplånades.
Bland det försiktigt beräknade antalet dödsoffer på över 30
tusen människor befann sig minst 5500 barn.
Detta var vad den svenska pressen närmast triumferande började
kalla hamburgerisering. Journalisterna andades snarast beundran
för det allierade bombflygets effektivitet
i denna den mest fruktansvärda mordorgie som ägt rum
i den mänskliga historien.
Ingenstans ett endaste ord av medlidande med alla dessa civila
offer.
Ingen tidning fann anledning att ens fundera över vilka
överväganden som kan ligga bakom en sådan systematisk utrotnings-
kampanj mot icke stridande män, kvinnor och barn.
Ingen trodde at kriget kunde vinnas med terrorbombning och
massmord på civila, all expertis var överens om att kriget bara
kunde vinnas på slagfälten ..
ju fler döda tyskar desto bättre, tycktes man resonera.
_
'Att inte vilja se', Pocketförlaget.se 2014
Vid själva banketten där HKH kronprinsen hälsade välkommen
till bords blev han förvånansvärt fint placerad vid bord
nummer 2 och hans borddam visade sig vara grevinnan Lili
Hamilton -- han hade vagt hört talas om henne, förmodligen
var hon veteran inom föreningen.
Hon visade sig snart vara betydligt mer än så. Blant annat
ytterst pratsam, oblygt framfusig och missnöjd med mycket
som hon fann anledning att ventilera.
Redan till laxen föredrog hon en lång litania om den ynkliga
svenska regeringen som nu stoppat den tyska transittrafiken
mellan Norge och Tyskland med den principlösa förklaringen
att "maktförhållandena nu var annorlunda" -- det vill säga,
man antydde rent ut att Tyskland inte längre skulle kunna
utgöra ett militärt hot mot Sverige. (...)
/ /
Hon bytte då genast samtalsämne och beskärmade sig över att
nu hade också danskarna börjat ställa till förtret, de som
så länge haft ett gott och vänskapligt förhållande till sina
tyska gäster. Men nu hade de börjat sätta igång med sabotage
och terror, till och med formerat en motståndsrörelse (...)
man fick ha full förståelse för att Gestapo och andra
myndigheter då tog i med hårdhandskarna och började samla in
judepatrasket. Fast så många av dem dessvärre lyckats smita
över till Sverige.
Nu först förstod han att grevinnan faktiskt var nazist,
inte Tysklandsvän men nazist på riktigt (...)
han tyckte att han uttryckt sig mycket försiktigt men hon
såg på honom med antingen förfäran eller avsmak innan hon
beslutsamt återvände till danskarnas olycksaliga uppstudsighet
och med eftertryck hävdade att där hade i alla fall judarna
legat bakom.
Han invände att i så fall skulle allt ha blivit lugnt i
Danmark vid det här läget eftersom de danska judarna hade
tagit slut.
Då fnös hon bara ilsket och högg in på varmrätten, stekt
kyckling, oväntat lyxigt, och markerade att samtalet nog var
slut.
Gärna för hans del. Politik och mat hörde inte ihop,
lika lite som mat och samtal om magsjukdomar eller pengar.
Det var en skakande överraskning att träffa på en tvättäkta
nazist bland bättre folk ...
de fåtaliga svenska nazisterna som då och då skämde ut sig
med olika upptåg, som att bli utkastade från Skansen och
paradera i små löjliga grupper på gatorna, hade han alltid
uppfattat som okunnig och missledd underklass, rena fånar
som trodde att de skulle kunna återskapa SA:s miljonmarscher,
fullkomligt marginaliserade idioter, någon enstaka promille
av befolkningen. Grevinna och nazist uppfattade han som
totalt oförenliga element. Christa och Ingeborg skulle ha
gapat av häpnad om de hört detta samtal.
'Stille Hilfe':
("råttlinjen") - Flyktrutten nordöver gick genom Sverige
där Lili Hamilton och Per Engdahl ledde Stille Hilfe.
(sv.wikipedia)