Klikk på en bok for å legge inn et sitat.

Viser 1 til 1 av 1 sitater

Utanför stadsporten i Betlehem stod en romersk krigsknekt
på vakt. Han var iförd harnesk och hjälm, bar ett kort
svärd vid sidan och höll ett långt spjut i handen.
Hela dagen stod han nästan orörlig, så att man verkligen
kunde tro honom vara en man av järn.

Stadsfolket gick ut och in genom porten,
tiggare slogo sig ner i skuggan under portvalvet,
fruktförsäljare och vinhandlare satte ner sina korgar
och käril på marken bredvid krigsknekten,
men han gjorde sig knappast besvär med att vända på huvudet
för att se efter dem.

Inte är det där något att betrakta, tycktes han vilja säga.
Vad bryr jag mig om er, som arbetar och för handel och
kommer drivande med oljekrukor och vinsäckar?
Låt mig få se en krigshär, som ställer opp sig
för att gå emot fienden!

Låt mig få se vimlet och den heta striden, då en
ryttartrupp kastar sig över en skara fotfolk!
Låt mig få se de tappra, som ilar fram med stormstegarna
för att bestiga murarna i en belägrad stad!
Ingenting kan fröjda mina ögon annat än kriget.

Jag längtar efter att se Roms Örnar blänka i luften.
Jag längtar efter kopparlurarnas dån,
efter de skinande vapnen, efter blodets röda stänk.

Alldeles utanför stadsporten vidtog ett präktigt fält, som
var övervuxet med liljor. Krigsknekten stod varje dag med
blickarna riktade emot just detta fält, men han tänkte inte
ett ögonblick på att beundra blommornas utomordentliga
skönhet.
Ibland märkte han, att de förbigående stannade och
fröjdade sig åt liljorna, och då förvånade han sig över att
de fördröjde sin vandring för att beskåda något så
obetydligt.
"Dessa människor vet inte vad som är skönt", tänkte han.
_

Och vid det han tänkte detta, såg han inte mer för sina
ögon de grönskande fälten och olivkullarna runtomkring
Betlehem, utan han drömde sig bort till en brännhet öken
i det solrika Libyen.
Han såg en legion soldater i en lång, rät linje
dra fram över den gula, spårlösa sanden.
Ingenstädes fanns skydd för solstrålarna,
ingenstädes en läskande källa,
ingenstädes sågs en gräns för öknen eller ett mål för vandringen.
Han såg soldaterna, utmattade av hunger och törst, vandra framåt
med vacklande steg.
Han såg den ene efter den andre av dem störta omkull,
fälld till marken av den glödande solhettan.
Men trots allt detta tågade dock truppen stadigt framåt
utan att tveka, utan att tänka på att svika fältherren
och vända tillbaka.

"Se där, vad som är skönt!" tänkte krigsknekten. "Se där,
vad som är värt en blick av en tapper man!"
( . . . . )

Men krigsknekten var pä intet sätt glad åt barnet.
Tvärtom kom den lille honom att tänka på en förfärlig spådom
av en gammal judisk siare.

Denne hade nämligen förutsagt, att en tid av fred en gång
skulle sänka sig över jorden.
Under en tidrymd av tusen år skulle intet blod utgjutas,
intet krig föras,
utan människorna skulle älska varandra som bröder.

Då krigsknekten tänkte på att något så fasansfullt kunde gå
i verkställighet, ilade en rysning genom hans kropp,
och han grep hårt om spjutet liksom för att söka ett stöd.

Och nu, ju mer krigsknekten såg av den lille och hans
lekar, desto oftare kom han att tänka på den tusenåriga
fredens rike.
Visserligen trodde han inte, att det redan kunde vara kommet,
men han tyckte inte om att behöva tänka på något så avskyvärt.

( . . . )

tekst hos runeberg.org >

Godt sagt! (2) Varsle Svar

Sist sett

Ingunn SJulie StensethSolveigMonica CarlsenJBStine SevilhaugTone HRufsetufsaEgil StangelandsvarteperMargrethe  HaugenHarald KTine SundalHildeKirsten LundToveLinda NyrudHeidiTine VictoriaHelen SkogAndreas BokleserTerje N AbuslandHilde Merete GjessingHenrik  Holtvedt AndersenBjørg L.Amanda AAvamgeGodemineReadninggirl30Lisbeth Marie UvaagAstrid Terese Bjorland SkjeggerudVannflaskePiippokattaTore HalsaKjell PTore OlsenCamillaSiw ThorbjørnsenReidun Svensli