Bokelskere.no

Skål, jovisst började han virra bort sig. . .

För att börja med det mest överraskande, något som det inte stått
en rad om i tidningarna. Under det senaste året hade Gestapo haft
en enda huvuduppgift, vad han nu fått veta under kvällen, det var
att rensa upp i SA:s alla 'vilda' fängelser, från stad till stad,
från gata till gata,
befria fångarna, rädda dem som fortfarande hade chans att överleva,
stänga fängelserna och bura in de värsta typerna.
SA:s privata rättskipningssystem hade enligt Rudolf Diels varit
den största skammen för Tyskland i modern tid.
Tyskland skulle välsignas den dag SA inte längre fanns och,
antydningsvis var den dagen kanske inte långt borta.

En fantastisk sak att antyda, inte minst bland alla lyssnande öron
på Adlon. [Berlins presse- og diplomatrestaurant --> ]
Ernst Röhms SA påstods snart ha en miljon man i uniform, mer eller
mindre beväpnade. Reichswehr hade 100 000 . . .

Rudolf Diels var mycket intresserad av Sigmund Freud, det faktum
att Freud ändå var en av Tysklands mest brända och förbjudna
författare tycktes inte bekymra honom ett dugg. De hade till och med
fört ett långt resonemang om människans grymhet, förstås apropå
berättelsen om de vidriga förhållanden som uppdagats vid Gestapos
razzior i SA:s privata fängelsehålor.

Oscar hade berättat om sina iakttagelser i Afrika som övertygat honom
att framför allt belgare och engelsmän var till naturen grymmare raser
än tyskar och skandinaver. Rudolf Diels hade haft en helt annan
uppfatning, det hade alls inte med ras att göra - också tyskar kunde
förvandlas till monster.

Problemet var alltså psykologiskt, menade Diels. Att tillfoga andra
människor smärta är inte ett jobb som man kan anförtro åt vem som helst.
Naturligtvis hade man därfor med visst urval rekryterat män som tycktes
ha särskilda talanger på det området. Ja, tyvärr kunde detsamma i viss
mån sägas också om Gestapo. Men vad man inte förstått under den här
rekryteringsprocessen var den rent freudianska sidan av saken.

För om man under en tid rekryterade varenda sadist, och varenda
omedveten sadist, alltså sådana som inte upptäckte sina böjelser förrän
de fick möjlighet att själva piska och misshandla andra människor, så
skapade man snabbt en barbarkultur genom grupptryck och påverkan.
Till synes normala män och kvinnor kunde i en sådan miljö på relativt
kort tid förvandlas till monster.

Det var enligt Diels bara Freud som hade förklaringar till sådana
mänskliga egenheter, men det var hans bestämda uppfatning att man hade
att göra med allmänmänskliga svagheter och defekter som inte följde
nationalitet eller ens ras.
Att tyskar följaktligen kunde komma att uppträda till och med som
engelsmän och belgare.

För Oscar var detta en skrämmande tanke. Christa höll med Rudolf Diels
och Sigmund Freud. Hennes argument för den saken var mycket enkelt. ...

/ / /

fra kap.IX, Berlin 1934

Kapitlet har en ramme av munterhet i farlige tider,
det kommer ikke helt med her.

Dertil noe av Guillous mer slitesterke tanker om maktpolitikk frihet og
ideologidømme, dette ligger i en aning ironisk ramme her..
men for vårt kritikkløst nybarbariske tidsklima, helhet verd å merke seg.

mer om Diehls:

rettsforklaring - nyere fagutvalg - VJB

"Det har hänt något fruktansvärt. Man har skjutit arbetare",
fortsatte Lauritz överväldigad. "På en plats som heter Ådalen
i norra Sverige. Militär var inkallad för att skydda strejkbrytare
och så slutade allt i olycka."

"Hur många döda?" frågade Oscar sammanbitet. - "Fem döda
och fem skadade, fruktansvärt..."
"Jaså bara fem döda, det var då för väl att det inte var något
mer allvarligt", sade Christa, tog på nytt upp matsedelen och
bestämde sig för stekt sjötunga.

Harald låg under täcket med ficklampa och läste med bankande
hjärta. "Där stod de, hjälm vid hjälm, gevär vid gevär
som huggna i sten.
Skyttegravskampen är den blodigaste, vildaste och brutalaste
av alla bataljer. Den visade upp män som var situationen vuxna,
okända, djärva krigare.
Slutstriden, anstormingen förestod. I den skulle folkens
öde i järnhård kamp avgöras. Det gällde vem som skulle behärska
världen..."

Ernst Jünger var alla klasskamraters favoritförfattare.
Det sades att han nu blivit Tysklands mest läste författare
någonsin. Hur kunde han väl redan nu ha fler läsare än Goethe?
Men vad spelade det för roll, på Ungtyska Akademien var han den
överlägset största författaren.

Bäst var han när han beskrev själva kriget, spårljus som for
som eldflugar genom natten, flygplan som dansade som små
glänsande trollsländor. Slagfältet som fylldes av skönhet,
landskapet som badade i morgonsolen, den naturens skönhet som
endast kan upplevas med döden i sällskap och med manliga dygder
som bara kan komma till uttryck genom dödande.

Inte fullt lika bra var författaren när han övergick till att
förklara och resonera... om hur kriget skapat en helt ny
människotyp frigjord från den grå vardagens bekymmer, en ny ras,
"en elit av stålmän, dödens jonglörer, präktiga rovdjur",

dessa män som til skillnad från demokratins pacifistiska och
förvekligade ynkryggar, skulle skapa det nye Tyskland.
Men då måste den förhatliga pest skoningslöst utrotas; den som
kallas demokrati.

Det ble lite tjatigt att läsa sånt... men man kunde hoppa över
eller läsa lite fortare tills nästa spännande berättelse.

Problemet blev att det alltid var stört omöjligt att försöka
sova om man hamnat i något spännande.. bäst att sluta med
ett stycke om hur ynkryggar och pacifister grävde det nya
Tysklands grav... sedan han fått låna Jüngers sönderlästa
böcker hade det blivit senare och senare på nätterna, då blev
han tröttare och tröttare på morgnarna, han måste tvinga sig
börja kapitulera för sömnen.

Men det var inte heller så lätt. När han släckte ficklampan
flimrade vackra ord och vackrare synar inför hans inre.
Maschinengewehr-Scharfschützen-Abteilung, förkortad MGSS
var ett sådant vackert ord. Män i sådana förband var de
allra bästa och hårdaste... de krigade mest om natten, de
hade viljor av stål och fruktade intet...

(Berlin 1923)