Bokelskere.no

[Jan Guillou kikker inni en imam som driver krigsrekruttering,
her i samtale med to høyt kvalifiserte mulige rekrutter ]

Sedan befallde han dem att be tyst för sig själva att Gud skulle
vägleda dem i samtalet ... därefter gick han mycket rakt på sak
och ställde dem några frågor som inte lämnade mycket utrymme att
slingra sig undan. De sökte Gud för att de var förorättade?
Ville tjäna Gud genom att slå hårt mot sina fiender? Eller,
något ädlare, mot islams fiender? De trodde at Gud skulle finna
behag i en sådan inställning?

Sakligt sett var det egentligen bara att erkänna att så var det.
Men de hade en del idéer om Jihad som de talat om inbördes ...
nu skulle deras teologiska argument inte duga, nu måste de klara
sig undan med politik och psykologi. (..)

Och nu efter 'Londons 9/11', attacken för två veckor sedan ...
vad de innerst inne ville var förmodligen att vråla till sina
arbetskamrater att de där skolungdomarna från Leeds ändå offrat
sina liv för någonting de trodde på. Inte för att de var
politiskt smarta, .. utan bara för att de hade fått nog och var
desperata. De ville slå tillbaks, en kontraattack i det så kallade
Kriget mot Terrorismen, det var värt respekt. Vilket dock skulle
ha varit oklokt att säga högt. Och att inte kunna säga högt vad
man tänkte var outhärdligt. De gick på så en stund, till en början
ivrigt, mångordigt och drastiskt, eftersom de var vana att alltid
kunna formulera sig bättre, snabbare och vid behov vitsigare än
alla andra.

Men imamen Abu Ghassan hade bara lugnt lyssnat på dem utan tecken
på otålighet eller ens reaktion och det gjorde dem efterhand osäkra
och till slut tysta.
"Vill ni be för dessa ungdomars salighet?" frågade imamen när Marv
och Ibra inte längre hade något mer att säga. De nickade tveksamt.

"Det kan ni förstås göra. Gud är barmhärtig och förlåtande och dessa
gymnasister dog mer av dumhet än av höga principer... men ni två kan
inte hoppas på den ursäkten, av er måste Gud vänta sig mycket mer.
Du broder Marv, slå upp den sextionde suran Al-Mumtahanah, ( . . . )

"Är ni också palestinier, Abu Ghassan?" försökte Ibra för att vinna
tid.
"Ja, jag är palestinier, jag har suttit tio år i israeliskt fängelse,
med Koranen som enda läsning ... men försök inte undkomma frågan,
svarade imamen snabbt. "Hur många av dessa femtiotvå Londonbor
förtjänade att dö enligt Guds ord?" . . .

"Men ska vi inte slå tillbaks?"
"Jo det skall vi. Ibland. När det är rätt. Men inte när det är fel
som det var den 7 juli. Slå nu upp den tjugoninde suran . . .

Ibrahim gjorde som han blev tillsagd, fast med en min av tydlig
besvikelse. Han hade kommit till Guds hus för ett tröstens ord om
action och just nu tyckte han att det gick åt andra hållet, ungefär
som i kristendomen. ( . . . )

Imamen satt tyst en stund innan han sade något.
"Kära bröder, jag kan förstå den brand ni känner i era hjärtan.
Jag har den själv. Ni vill slåss för vår sak och det är rätt och
det är gott. Men med dom säkert mycket speciella talanger som ni
besitter så vore det inte bara en dumhet utan också synd att spränga
tunnelbanevagnar. Gud skulle ha mycket svårare att förlåta er än
gymnasister från Leeds, det tror jag i all ödmjukhet jag vågar
garantera. Vad ni två ovillkorligen måste göra är att vänta på det
ögonblick när Gud kallar er till något stort. ... Gud har gett er
båda stora intellektuella gåvor, då är det er skyldighet inför honom
att använda dom gåvorna. Gå nu och betänk vad jag sagt. Kom inte
tillbaka om ni vill söka hämnd . . . kom när ni tror att jag kan
hjälpa er att finna Gud och därmed den rätta vägen till den stora
insats Han nog vill kalla just er till." De reste sig och bugade . .

Koranen är i sanning en underbar skrift, tänkte imamen när han såg
efter de två grubblande och något stukade unga männen som kommit
till Guds hus så brinnande i anden för att söka skäl att slåss.
Man kan faktiskt hitta bevis för vadsomhelst, bara man lärt sig allt
utantill.
Han var rätt säker på att han skulle kunna fånga dem nu, till en
större gudomlig action än någon av dem skulle ha kunnat föreställa
sig. Operationen gick helt planenligt.

Hon [Mouna] började helt enkelt förhöra honom och han fann sig
och insåg snart att huvudfrågan brutalt enkelt var om han blivit tokig
och om han fortfarande var det.
Det var inte sådant som man kunde besvara i brådrasket, det var inte
läge för några snärtiga repliker. Det var altför mycket död och svart
kaos i bakgrunden.
Så han tog tid på sig och ansträngde sig för att berätta uppriktigt och
konkret, även om det snart kändes som en upprepning av åtskilliga seanser
med den dyrbara psykiatriska expertis han anlitat under några år.

Men visst kunde man säga att han blivit tokig, att det kokat över.
Rent sakligt handlade det från början om en simpel vendetta, ordet var
verkligen på sin plats.
Han och en av hans närmaste medarbetare hade varit nede på Sicilien för
att utväxla några svenska direktörer mot pengar, ingenting märkvärdigt
egentligen. Men då hade de galna jävla mafiosi fått för sig att stärka
sitt förhandlingsläge genom att mörda hans närmaste medarbetare och vän
mitt framför ögonen på honom.
Bara som en sorts teatralisk gest, den kallas vendetta transversale.

Skulle man tala om galenskap kunde man nog säga att det var där det
började. Han hade mobiliserat alla de resurser en militär underrättelse-
tjänst förmår i ett västerlandskt samhälle och dessutom ordnat ett
samarbete med den militära italienska underrättelsetjänsten.
De hade anställt en formlig massaker på gangstergängen.
Lysande seger och medaljer och hemflygning med befriad gisslan och eskort
med jaktflyg sista biten in mot Arlanda. Så långt gott och väl.

Det var bara det att somliga överlevande i den sicilianska maffian
därefter, med fenomenalt tålamod och en icke föraktlig portion förslagenhet
hade gett sig på att mörda hans familjemedlemmar en efter en.
De hade försökt döda honom också vid ett par tilfällen men det var inte
lika lätt som att mörda kvinnor och barn. De hade dödat hans första hustru
och hans andra och hans barn och de hade inte ens nöjt sig med det.
Sist hade de skjutit hans gamla mamma på en fest i et slott i Sydsverige.

I det läget, precis i det läget hade den svenska staten fått för sig att
han skulle bli en perfekt chef för den civila säkerhetstjänsten.
Hans kaliforniske psykiater hade inte trott att det var sant när han
hörde det. Om man i och för sig hoppade över alla medicinska analyser så
kunde man ändå med lätthet hålla med om att just då var han onekligen
fel man på fel jobb. Bland annat fick han namn och adress på alla
palestinska och kurdiska angivare som opererade bland politiska flyktingar
och asylsökande.
Då kom han på den briljanta idén att mörda dem en efter en för att få slut
på elendet. Det låg nära till hands, hans företrädare hade låtit mörda
ett par av sina ovilliga angivare bland kurderna genom att förråda dem
för terrororganisationen PKK. Men att mörda genom ombud var inte hans stil,
han gjorde det själv. Rent praktiskt fungerade planen.

När han sedan nyktrade till, fick han dåligt samvete, angav sig själv,
vägrade psykiatrisk hjälp och tog heroiskt emot sitt straff som förstås
bara kunde bli livstids fängelse för seriemord. Hans psykiater här i San
Diego hade övertygande argumenterat för att i det läget borde han ha fått
vård i stället för fängelse. Numera instämde han helhjärtat i den analysen.

Hursomhelst hade hans fasta principiella beslutsamhet att betala det
personliga priset för sin dåraktighet bleknat betänkligt efter någon tid
i cell. Han hade varit 41 år när han ryckte in på livstid.

Han rymde till Kalifornien, åberopade sitt amerikanska medborgarskap, sitt
Navy Cross och ytterligere något som han glömt och stoppades undan i FBI:s
program för vittnesskydd. Avtalet med FBI var enkelt. Han förband sig att
inte lämna Kalifornien. De förband sig att aldrig utlämna honom eller
röja hans identitet.
Och så hade han spelat Hamlon med hästsvans i tio år.
Det var hela historien. Och om det var angeläget så kunde han säga att
han numera inte var särskilt galen, att räkningarna till själsläkarna
blivit avsevärda, men att han nog betraktade det som väl investerade pengar.

Och fanns det någonting att tillägga så var det möjligen att det var en
obeskrivlig lättnad att tala som sig själv för första gången på tio år
utanför en läkarmottagning. Nu var han Mounas vän och Carl Gustav Gilbert
Hamilton och exempelvis kommendör av den palestinska hederslegionen.
En mycket märklig upplevelse att efter så lång tid gå utanför sitt cover
och tala som sig själv.

"Jag hoppas du får chansen att berätta på svenska någon gång", sade hon.
Men jag vet hur det känns, jag vet vad du talar om. Jag spelade syriska
i tre år på vår station i Damaskus, med slöja och allt, höll til slut på
att bli tokig. För snart vet man inte vem man är, om man är rollen eller
om detdär man var en gång bara är inbillning. Okay Carl, jag tyckte om
din historia, om vad jag hörde och jag fann dig i bättre form än vad jag
vågat hoppas."
"Tack Mouna, och nu är det din tur."
"Nej inte än, jag är långt ifrån färdig med dej min vän. Vad är meningen
med livet?"
"Förlåt vad sa du?"
"Du hörde. Vad är meningen med ditt liv?"

De betraktade varandra en stund under tystnad. Han försökte se på henne
om hon på något sätt drev med honom. Hon försökte se på honom om han
ändå, mot det hon hittils haft anledning att förmoda, hade något drag
av galenskap.