Bokelskere.no

Martin hälsade än en gång. Joel svarade inte, men log nedlåtande.
Instinktivt kände Martin kylan komma när där han stod i
blickfältet for Joels självgoda blickmin och hans kärlekslösa
ögon. De gråstenskalla ögonen av en indifferent människa.

Barnets själviskt ömhetstiggande ögon mötte gråstenen:
En de sura rönnbärens män.
Sedan miljön hejdat Joels själ och bromsat den naturliga glädje
som innebor i allt födt liv hade han premierat sin egen dumhet
och tagit hand om sin egen förfrysning.
Hela hans uppträdande var en grov självhjälp.
Hans vanligaste fraser var "ah fan heller" och "inte fan".
Han satte alltid minus efter allt. Plus satte han bara efter
sin "djävlar". Han kom senare att bli Martins lägsta plågare,
en slö och likgiltig lärare i tomhet, hat och gråhet.

Instinktivt kände Martin avsmak och rädsla, men falsk och feg
som Martin var blev avsmaken och rädslan genast förvandlad i
ett inställsamt flin.
När han blev äldre och såg tillbaka fanns det inget han hatade
så mycket som dessa inställsamma flin med vilka han i så gott
som hela sin barndom vädjat till tomheten och oförståelsen.

Han visste att det var en sjukdom, inte bara hos honom utan hos
människorna där på gårdarna; deras bottenlöst sterila egenkärlek
med rönnbärsattityden utåt, mot den svage som inte vågade gå i
svaromål om livsvärdena, smickret inför den starke och hatet som
på grund av infrysningen växte och svällde i bröstet och grep
om hjärtat med förrutnelsens klo, tills handen grep om riset,
käppen, rottingen, dolken, svärdet, handgranaten, mausern och
sökte syndabockar, syndabockar, syndabockar!
Då, som vuxen, hatade han hatet självt i vanmäktigt raseri,
men alle hatare skrattade honom i ansiktet och han tog bara skada
till sin matsmältning.

Hatet var så bestickande. Det hade alltid de mest slående orden.
De isländska sagorna laddade av diktarens dolde hat
voro så sköna.
När Gunnars bågsträng brast sade han til Hallgerd: "-Tag två
lockar av ditt hår och sno med moder min en bågsträng åt mig.

-Står dig något på spel? frågade Hallgerd.
-Mitt liv, svarade Gunnar.
-Då skall jag väl minnas örfilen du gav mig.
En stund därefter hade Gunnar fallit."

Sagan om hatet var alltid skön. Hatets dramer lyste med
ouppnåelig glans från djupet av årtusenden. Varför?

Kulturen var en hatkultur och som en hatkultur skulle den dö,
stolt och värdig.

"Vig dem till vilan med svärdets vaggsång."

Det var en av de brottsligaste och skönaste rader som någonsin
skrivits.
Han älskade och hatade den.

En av backstugorna hade en son som var värvad vid Kronprinsens
husarer. Varje höst och vår kom han hem och glänste i skogarna.

Framtill såg hans uniform ut som ett skrattande spjälverk
eller ett glödande eldgaller. "Vi husarer kalla dem revben",
sade han till pigan, vars hjärta han sakta halstrade på sitt
husargaller. I september kom hans slutbrev med några förklarande
husarfraser på. Det var vitt och dött som en kalkplatta -- nu
gick hon i sjön. Drogs upp den tredje oktober, uppsvälld som en
boj av fostret och dödsprocessen. Socknen talade på ytterst övligt
sätt om händelsen. Husaren tog sig nästa gång en flamma i Torup.
Där var torra landet överallt och inga sjöar.