Bokelskere.no

Om döda ting älska, om jord och vatten skilja vänner från fiender, ville jag gärna äga deras kärlek. Jag ville, att den gröna jorden inte kände mina steg som en tung börda. Jag ville, att hon gärna förläte, att hon för min skull såras med plog och harv, och att hon villigt öppnade sig för min döda kropp. Och jag ville, att vågen, vars blanka spegel sönderslås av mina åror, hade samma tålamod med mig, som en mor har med ett ivrigt barn, när det klättrar upp i hennes knä utan att akta högtidsdräktens oskrynklade siden. Med den klara luften, som dallrar över de blåa bergen, ville jag vara vän och med den blänkande solen och de vackra stjärnorna. Ty det synes mig ofta, som om de döda tingen skulle känna och lida med de levande. Inte är skrankan mellan dem och oss så stor, som människor tro. Vilken del av jordens stoft är det, som inte har varit inne i livets kretsgång? Har inte vägens kringdrivande stoft smekts som mjukt hår, älskats som goda, välgörande händer? Har inte vattnet i hjulspåret fordom strömmat som blod genom klappande hjärtan?

Livets ande bor ännu i de döda tingen. Vad förnimmer han, där han slumrar i drömlös sömn? Guds röst hör han. Lägger han också märke till människors?

O, sena tiders barn, haven I inte sett det? När ofrid och hat uppfylla jorden, måste också de döda tingen mycket lida. Då blir vågen vild och rovlysten som en rövare, då blir åkern karg som en girig. Men ve den, för vars skull skogen suckar och bergen gråta!

Eros, allhärskande gud, du vet nog, att det ofta tyckes så, som om en människa skulle ha frigjort sig från ditt välde. Alla de ljuva känslor, som förena människorna, synas döda i hennes hjärta. Vansinnet sträcker sina klor efter den olycklige, men då kommer du i din allmakt, du livets skyddsherre, och som det starka helgonets stav blomstrar det förtorkade hjärtat.

.. tala om hur han underhöll Anna Stjärnhök på ett
slädparti för några år sedan.

»Du är vacker, du Anna», sade han.
»Du pratar, Henrik.»

»Du är den vackraste i hela Värmland.»
»Det är jag visst inte.»

»Den vackraste på slädpartiet är du i alla fall.»
»Ack, Henrik, det är jag inte heller.»

»Ja, men nog är du vackrast i denna släden. Det kan du då inte neka.»

Nej, det kunde hon inte.

»Många synder har jag på samvetet», svarade Gösta, »men aldrig har jag skrivit en rad poesi.»

"Jeg er Gösta Berling," roper han, "herre av ti tusen kyss og tredve tusen kjærlighetsbrev. Hurra for Gösta Berling! Ta ham den som kan!"

-- Jaså, du vil dø, jaså, det vil du. Jeg ville ikke undre meg stort over det, hvis det nå var slik at du levde. Se på denne utmagrede kroppen og disse kraftløse lemmene og disse matte øynene, og du mener du har noe igjen å drepe! Tror du det er nødvendig å ligge kald og stiv og nedspikret under et kistelokk for å være død? Tror du ikke jeg står her og ser hvor død du er, Gösta Berling?

Broby-presten var den eneste som ikke kom ut i regnet. Han lå på kne fremme ved alteret og reiste seg ikke. Gleden var voldsom for ham. Han døde av fryd.

Det er sant, sant hvert ord! utbryter den gamle. De trodde på Gud, enda mer på djevelen, mest allikevel på trollene i berget og nissen på låven.

Det var mange som kunne fortelle om hvor vanskelig det hadde vært i nødsårene attenhundreogåtte og ni og den kalde vinteren attenhundreogtolv da spurvene frøs ihjel. Hungersnøden var ikke fremmed for dem, de hadde nok møtt dette bistre ansiktet før. De visste hvordan en laget brød av barken og hvordan en kunne vende kyrne til å spise mose.

Hun begynte å forstå seg selv og tenkte på ordene i de gamle visene om turtelduen, denne lengselens fugl. Aldri drikker den klart vann, men grumser det til med foten først, så det passer bedre til det sorgfylte sinnet. Slik skulle heller ikke hun gå bort til livets kilde og drikke ren, ublandet lykke. Tilgrumset av vemod behaget livet henne mest.