Bokelskere.no

Men borde jag inte samla mina sista krafter och berätta, innan mörkret och den slutliga tystnaden sänks?

Sällsamma minne - under en tid på institution för sjuka själar skrev jag som aldrig senare eller förr.
Jag låg om natten medvetslös av dessa psykofarmaka, men jag tvingade mig att vakna på efternatten. Då var jag någorlunda klar och arbetsför. Och jag grep efter spiralblock och penna och jag skrev och skrev.
Inte om den blinde guden, inte om min sorg och förtvivlan. Jag skrev om folket i Hedeby och dess upptåg, om Mon Cousin som flaxade runt som en fågel, om gemytliga borgare på Stadshotellet i Trosa.
Chagall, Brueghel, folklig fars, en tavla målad av en blind och förlamad.
Snart kom morgonsköterskan med vänliga ord och mäktiga doser tryptizol, som skulle förvandla mig till en stel och tigande mumie.
Några timmar hade mumien ändå stått rak.

Kom tystnad, kom...
Du behöver inte kalla på mig, säger tystnaden.
Jag kommer ändå.