Martin hade slutat att svälja all möjlig småförtretlighet. Han kunde inte svälja ner mer. Han hade börjat bli retlig även om han gömde retligheten inom sig, inne i nerverna.
Men tankarna blixtrade till som pisksnärtar - man såg det på ögonen. Aldri kunde han bli hård och skön som de där fina karlkaraktererna där de gå genom världen utan skrupler, hårda och planmässiga och så grymma att de aldrig någonsin begripa hur grymma de äro. Först när barnen blivit lika kalla och grymma som de stora, som de hårdaste männen, först då är det bra, säges det.
Sådant gäller ju i alla fall bara för överkänsliga och brådmogna barn - och sådana anses ju vara spillgods. Vad samhället lägger an på är närmast de hårda, äppelkindade eller hårdkäkade, vilkas självharmoni nästan uteslutande vilar på hårdhet och prestationsförgudning. Den människosorten blir aldrig olycklig och ska vi därför inte diskutera. Vi kunna bara konstatera att dessa människor äro det överkänsligas naturliga fiender. Under detta faktum gapar en avgrund av all möjlig avund och låghet, ty så är väl kanske livet.
Kanske är det en kamp mellan överkänsligt och grovt, mellan nerver och nerver, mellan sensibilitet och ytfernissad råhet. Detta är vad den överkänslige själv känner, det vil säga vad han känner med sina nerver, utan att dock vara nervsjuk, åtminstone inte mer nervsjuk än de bullrande, hårda, hurtiga djävlarna som äro den överkänsligas värsta fiender i alla väder.
Ty vad han kände var just knivkastningen mellan nervjagen, nervandarna - alla nervandar i strid med varandra.
Sist sett
