Bokelskere.no

När jag tänkte på Johannes och Eeva-Lisa och mig var det länge som en skarp, brinnande smärtpunkt, sandkornet i ett öga, och det tog nästan ett helt liv innan jag förstod att det var den lilla smärtan som talade om att jag levde. Och att jag väl ändå var ett slags människa. Kastar man bort smärtan var den ju förgäves. Då gjorde den ju bara ont.