Långsamt som kvällskyn mister sin purpur
där över milsfjärdens blänkande slätt,
sakta som brisen somnar därborta,
långt, så att ögat ej skönjer det rätt,
fjärran som ekot dör efter sista
utdragna tonen av skärflickans sång,
skall jag dig glömma, du, som gav purpur,
vårbris och toner åt livet engång!
Långsamt som Kvällskyn av Karl August Tavaststjerna (1860-1898)