"Jag blir övertygad om att vi behöver en ny ordning"
Journalisten tror sig [böra ur verklighetens rika förråd] välja ut
det sensationella och kommentera detta på ett lågt plan.
Själv vill han kanske inte alls detta -- många journalister har
med möda tvingat sig själv att sänka sin standard.
Lika svårt ursprungligen för publiken: den har aldrig begärt att
få lyssna till utskällningar och kränkningar, även journalisterna
emellan .. Men man vänjer sig långsamt.
Och man får en press, som mal depression dag efter dag -- glupande
blodtörstig på försvarslösa offer ...
Jag blir alltmera övertygad om att vi verkligen behöver ny ordning.
Då måste också en uppgift vara att våga fabulera, drömma -- eller
rättare, tänka skapande om det ännu osedda och nya.
Det kommer inte till i verklighetens värld, om det inte först
finns i en mänsklig hjärna.. det kan låta banalt, men viktigt nog.
Intressant är att även i vårt land iakttaga med vilket obehag många
reagerar mot varje ny tanke. Den statiska människan får gåshud,
panik och torgskräck så snart en ny tanke uppenbarar sig vid
horisonten .. hon mobiliserar all sin "redliga" moraliska förtrytelse
för att stoppa detta oerhörda. Tänka på ett nytt sätt? Verkligen
påstå att vi hittills levat på ett felaktigt sätt! Vem är han, att
han vågar tro sig bättre än Kant och de andra husgudarna ?
/
..säg, en individ hatar någon.. För att legitimera sitt hat skaffar
han sig en åskådning, och på denna byggs kanske med tiden ett parti
eller en institution (Hitler!)
Träffar man en sådan människa innan hon dör, kan man hinna för henne
avslöja denna kanske helt omedvetna process. Ãr motivet avslöjat,
faller nog också åskådningen. Men de flesta blir aldrig på det sättet
avslöjade. De dör, och tror själva blint på sin åskådning -- som om
den vore sammanfogad av fasta block av osvikligt riktiga argument och
inte bara, ursprungligen ett skydd, en mask. Men denna form, denna
institution, detta verk, denna åskådning lever kvar och kan mycket väl
entusiasmera andra, en kommande generation!
Är inte detta ett centralt kulturproblem? Ryckvis, genom revolutioner,
generationskamp och slitningar går livet vidare. Men dessa konflikter,
även stelnade institutioner skulle vara onödiga i samma stund individen
såg sina orena motiv.. /
Varför tala om en ny kultur, ett nytt samhälle och inte bara rakt på sak
om individens förvandling till frihet och andligt liv?
En man bygger upp sitt livsverk. Hans innersta motiv beror kanske i sig
i själviskhet, ärelystnad.. han maskerar sitt innersta motiv bakom en
åskådning! Eller en filosofi. Eller bara en institution. Blir en sådan
man frigjord och upptäcker sina innersta motiv, faller hans åskådning
snabbt i spillror och hans verk kan helt ändra karaktär. Men dör han
utan att finna lösningen på sina personliga problem, står kanske hans
livsverk kvar. Det tjänas då av en ny generation. Och dessa människor
tjänar verket, som de uppfattar som en stor eller rentav helig plikt,
de gör det kanske helt osjälviskt. Men vad om saken i sig är av ondo ?
Tänk på de unga nazisterna -- hur många av dem är inte absolut lojala
och offervilliga? De anar inte vem de tjänar! - samma gäller kanske om
kommunisterna, de bästa blant dem.
I en sådan situation gäller det inte att bara "förvandla" individerna :
Individen måste också lära sig se, att det verk han tjänar, vars
instrument han är, är av ondo. Han måste då skolas också intellektuellt
så han kan ordna in systemen, institutionerna i en kristen värdskala och
få kraft att reformera vad som behöver reformeras, demolera vad som
behöver demoleras.
Detta är, tror jag, vårt riktiga svar till marxisterna. De har fel i att
de yttre förhållandena är det enda som behöver förändras. Men vi har
lika fel, om vi tror det räcker att bara individerna förvandlas och inte
bryr oss om partierna, grupperna, institutionerna.
Det räcker inte att jag lojalt och offervilligt tjänar en sak.
Jag måste också kunde veta hur saken är god.
_