Bokelskere.no

Publiksmaken tycktes mig i allmänhet vara ynklig i sin osjälvständighet.
Den gav efter för det minsta motstandets lag, byggde på alltför liten
självständig kunskap och på för litet självförtroende.
Den föll genast för kritiken.
Den hyllade och föraktade med samma osammansatta sinnelag.

Efter en berömmande recension i någon tongivande huvudstadstidning hade
jag smickrande vänner,
efter en ofördelaktig eller nedgörande anmälan endast generade blickar
och vikande bekanta.
De undrade då på sin höjd om mina nerver höll. Men de gjorde det på et
sätt som om de väntat, att de inte skulle hålla.

Överhuvudtaget berörde mig folks osjälvständighet och feghet mest illa
av allt. Jag kunde bära presskritiken.
Men jag hade svårare att bära, att mitt förtroende för mänskor sveks.
Högst få brydde sig om att bilda sig ett eget omdöme, vågade stå för det.

Jag lärde mig att vännerna var de som ville vara tillsammans med mig när
det gick mig emot.
De andra var de som då bara hade en flackande blick till övers.
Sådant berörde mig långt allvarligare än vad som skrevs om mig i tidningarna.