Bokelskere.no

..i bakgrunden hölls en frankisk krigsfånge, som till kronan på verket
skulle offras i Odens namn.

Munkarna Ansgar och Witmar hade i det längsta .. bönfallit stads-
befolkningen om att åtminstone mildra blotet såtillvida att fången
skulle slippa undan. Men Hergeir, befälhavaren hade inte vågat
företa sig det steget för risken av upplopp, eftersom den hedna riten
ändå var det mest dyrbare folk ägde.
Dessutom förklarade Hergeir att han själv var en tolerant man.
Han hade kungens befallning att alla läror skulle få fritt förkunnas.

Det var på den grund, som också de kristna missionärerna fått tillträde.

/

Offerhästarna var många, kråmiga och vackra, då det inte fick knusslas
på det sättet, att man valde ut undermåliga djur. Asagudarna skulle
med sin skarpblick ha upptäckt det ( . . . )

..mannens besegrare hade också bestämt att först utföra den grymma rit
som kallades att rista blodörn på fången

[ brutal beskrivelse av ordningen ]

/ / /

Hergeir, fastän han låtit kristna sig, vågade heller inte vid risk
för upplopp tvinga fram något allmänt beslut, som bröt emot folks
gamla sedvänja. (...)

-Det enda folk lägger någon vikt vid som ett utslag av gudarnas vilja
är lottkastning,
sa han öppet till Ansgar och hans kamrat.
Om vi företar oss lottkastning, så tror folk på den
som på gudarnas eget ord. ...

Ansgar ställde sig först avvisande .. till tron att ändamålet
helgade medlen.
-Sådan är seden här, sa Hergeir . . .
-Låt då ske, medgav Ansgar till sist, då han insett att han måste
bita i det sura äpplet och lägga sin förtröstning i slumpens hand.

..man tillverkade en tärning av trä, stor som en knytnäve, som hade
asaguden Tors hammare målad på tre sidor, och på de tre andra sidorna
det kristna korset. Det valdes en blind man att kasta tärningen.

Lottkastningen företogs vid kanten av den stora kyrkogården Hemlanden,
där marken var så genomsyrad av offerblod från alla blotfesterna,
att hedningarna själva kände sig säkra på, att de där hade asgudarna
på sin sida.

-Det gäller endast garnisonens folk, förkunnade Hergeir med sin höga
befälhavarröst. Men alla närvarande kan ändå ansluta sig. ...

Den blinda mannen kastade tärningen. Till flertalet av de närvarandes
belåtenhet kom Torshammaren upp. Det gick ett grymt av tillfreds-
ställelse genom hopen. Men tärningen skulle kastas tre gånger.
Efter det skulle resultatet stå oemotsagt.
-Första kastet föll till förmån för Tor, Oden och Frej, uttalade
befälhavaren Hergeir, medan vittnen bestyrkte det.
Gör så det andra kastet.

Den blinda mannen kastade tärningen pånytt, nu halvt medveten om
vilket viktigt uppdrag som han fått sig anförtrott.
Vid andra kastet kom tärningen att falla så, att korset kom upp.
Men tärningen kom att ligga en smula på kant, varför svaret var
osäkert.
Det visade följaktligen på oavgjort. Spänningen hade nu stigit,
så att många darrade inför det tredje och avgörande kastet.

-Gör det tredje och sista kastet, befallde Hergeir.
Blinden kastade, och det kristna korset kom upp på tärningen.
-De kristnas Gud har vunnit, förklarade Hergeir med sin högsta
kommandostämma. Med det har gudarna själva tillkännagivit sin vilja.
Vi människor har att böja oss inför vad de sagt, och följa det.

Garnisonen underkastade sig beslutet. Också en del av de övriga
sällade sig till dem. Tilltron till lottkastningen var så stark,
att ingen av dem knorrade. . . .

och fast de bägge kristmunkarna haft sina dubier om tillvägagångs-
sättet, hade de valt att med folkets bifall låta de yttre tecknen
tala .. de hade själva tidigare i sina utläggningar tillmätt under-
verken så stor betydelse, att det skulle ha varit felaktigt av dem
att frånkänna lottkastningen dess vikt.

Eftersom folket heller inte knorrade, ansåg de sig ha vunnit seger.
Ansgar, en man med stark vilja och frodig humor sade till sig själv:
-Hedningarna har kanske blivit en smula kristligt färgade utanpå,
medan vi själva har blivit ett grand värre ludna inuti.

Om hösten vände både Ansgar och Witmar åter hem till Frankland med
ett handelsskepp och de avgav rapport inför sin kejsare Ludvig den
fromme i Worms, att dörren till Guds rike i Norden åtminstone
öppnats på glänt.
Det var inte direkt överord, då de inte yttrade något om hur stor
springan var. Kejsaren blev mycket belåten.

Nordbornas vikingatåg med plundringar och brännande på de frankiska
och frisiska kusterna avtog inte.
Det beslöts att kampen för den kristna läran hos dem skulle fortsätta.

Ansgar utsågs till ärkebiskop över hela Norden, med säte först i
Hamburg, och efter det att Hamburg bränts ner till grunden av
vikingarna, i Bremen. Han blev nära sextifem år gammal. . . .

På alla bilder framställdes Ansgar som en högrest, vacker man,
iförd både mitra och kräkla, så som det anstod en biskop. ...

Vikingarnas ättlingar kom att ytterligare missförstå hans lära.
Till slut, när svenskarna under beskyddet av sin nya religion
förvandlat sitt rike till ett fruktat krigsland,

i jämförelse med vars blodiga strider de forna vikingatågen varit
som en barnlek,
blev Ansgar utnämnd till Nordens apostel.

I ett tusen år efter hans ankomst förde Sverige stora krig.
Soldaterna stod och sjöng för var morgon trosvisst sin psalm,
innan de gick till anfall.

Om seger vunnits, när plundringarna, våldtäkterna, bränderna var
undanstökade, övergick soldaterna i nattens rus till de slippriga
visorna, som en gång tillhört asarna Tor, Oden och Frej.