Bokelskere.no

Skolgården måste ha varit ett helvete för somliga.
Några ville inte gå ut på rasterna. men då ingrep
vakthavande lärare och knuffade ut dem genom portarna.
Det fanns någon sorts lag på att skolbarn måste ha frisk
luft på rasterna,
men ingen lag mot stryk [juling] på skolgården.

Det rådde en uppdelning. De största killarna höll til i
ena änden närmast Dalgatan där man kunde köpa lösa Boy
och Florida i tobaksaffären. Treorna och fyrorna höll sig
i mitten och vi som bara gick i ettan eller tvåan hade
vårt revir närmast Hälsingegatan där det låg ett bageri
som sålde färska vetelängder med grön mandelmassa till
den som hade råd och ville slippa skollunchen.

Uppdelningen på skolgården hade nog kommit till för att
stora killar i femman inte skulle behöva klå upp oss som
var mycket mindre. Det var ju ingen vits för den som var
femton att slåss med nån som var elva eller tolv.

Men med varandra fick vi slåss hur mycket vi ville,
på skolgården gällde helt andra regler än i klassrummet.
Och inom varje åldersgrupp rådde djungelns lag.
Den som verkade svag eller feg riskerade alltid att få stryk
och sen mer stryk för att han bevisligen var feg och svag.

Det var därfor som en del, också i vår klass, nästan
pissade på sig av rädsla för att gå ut på rasten.
Och om de verkligen ville gå ut och pissa i den långa raden
av öppna bås som låg i ett litet hus på vår sida av
skolgården riskerade de mer än vanligt. Där inne i stanken
såg ingen vad som hände och var det någon som såg så gick
det inte att skvallra.

De som var räddast kallades kissedoggar. Om en kissedogg
gick in till toaletterna var det nästan alltid några som
följde efter. Mig angick det inte. Jag var inte rädd för
stryk, jag hade fått tåla mer än någon annan på skolgården,
det hade jag äntligen förstått. Ingen ens i femman skulle
vara i närheten av Harry när det gällde att få till sådant
som gjorde ont.
Dessutom var jag troppchef i gympan och gjorde fler mål i
handboll än alla andra i hela ettfemman och Clark och jag
höll ihop på rasterna. Skinnpajsgänget höll också ihop
på rasterna. men de låtsades inte om mig och Clark, och vi
låtsades inte om dem.

Det var som i Grekland när två stadsstater var lika starka,
eller bara kanske trodde sig vara lika starka, så att ingen

ville riskera krig i onödan.
Det kallades för väpnad fred och för oss fungerade det
ganska länge.

Men så var det det där med David Goldmann. ...
bra i skolan men usel på gympan, en typisk bänknötare.
Han hade också riktigt ordentligt utstående öron.
Det var jag som döpte honom till Vingmutteren, jag var
tyvärr bra på att hitta på öknamn som genast klibbade fast.

..så att det blev en sport att smyga på honom bakifrån och
knäppa honom på närmaste öra, mer och mer tills han
förvandlades till kissedogg och på något sätt var det ju
från början mitt fel.