Men denne pojke hade inte längre någon lust att lägga sig i
en säng och stoppa om sig, han hade fått nog av det.
Gud hade visserligen för en tid slagit honom till marken,
men på samma gång bevisat honom den särskilda nåden att låta
honom ligga sjuk på Fotur under Fotarfotur i bara två år,
ja det hade varit ett lycksaligt och vackert liv, tidvis
till och med storslaget och ståtligt.
På Fotur under Fotarfotur hade människorna varit som vanligt
folk.
Men i detta oförklarliga hus skulle till och med en död
ha stigit upp i vredesmod och gått sin väg.
"Jag är frisk", sade Olafur Karason Ljosvikingur.
"Nej", pep den gamla kvinnan, "du är sjuk och det mycket sjuk.
Kommunalnämnden tar inte fel i såna saker."
( 'Sommarlandets slott' 1938, 'Höll sumarlandsins' )
_