Bokelskere.no

Det skulle vara enkelt om tyrannier bara byggdes upp av tyranner.

Behagligare för oss alla om onda gärningar bara utfördes av
onda personer. Så är det nu inte.

Tyranniet skulle inte kunna existera och de onda gärningarna
skulle inte kunna ske om där inte fanns rader av till synes
anständiga människor som lånade tyranniet sina talanger,
sitt förtroende
eller kanske bara det utomordentligt avgörande, besynnerliga
samtycke som finns i den bortvända blicken.

Albert Speer var en av dessa människor.

..han var en av Hitlers förtrogna och hade både Führerns öra
och hans tillgivenhet.. framtonar dock som en udda fågel.

Ställd inför den exempellösa förstörelseskraft de släppte løs
i världen förväntar man sig onda genier,
istället möter man för det mesta platta kamrerstyper och
småttiga busar.

Huvuddelen av de personer som drogs till NSDAP före 1933 hade
en rätt dimmig bild av rörelsens ideologi,
vilket delvis berodde på att där inte fanns så mycket
rakskuren ideologi att finna,
delvis på att det som förenade dem inte var stora tankekomplex
utan helt enkelt en känsla av att vara förorättade, kränkta
och stukade.

..ovanligt många personer som var på något vis misslyckade:

havererade intellektuella, förbittrade veteraner, ruinerade
småborgare, tjänstemän utan tjänst, arbetare utan arbete.

Inte drogs det vackra folket till NSDAP utan förlorarna, de
vars liv var gått ned på noll. (..)
Då innfann sig deras stora chans. De blev plötsligt ett med
sin tid. Med trovärdighet kunde de locka med trygghet åt de
osäkra, stolthet åt de förödmjukade,
hjältedåd åt de rädda och ordning åt offren för kaos.

Speer liknade inte dem.

De brunskjortade kände av det och betraktade honom med svartsjuk
misstänksamhet.