Alla möjliga tankar snurrade runt i huvudet på mig. Det var liksom enklare att hålla sig undan och låtsas att det aldrig hänt. På sätt och vis kändes det som om jag skyddade mina föräldrar - det blev lindrigare för dem om jag inget sa. Jag älskade dem så mycket, det här skulle förstöra allt och splittra familjen. Jag hade inte en enda vän utanfor familjen, ingen annan som brydde sig om mig. Fast mitt liv förstörts stod jag inte ut med tanken på att också förstöra alla andras genom att skvallra. Jag var bara tolv år och kunde helt enkelt inte ta in vad som hänt.