Bokelskere.no

om barbarisk storm, kulturkamp og røttene til Hitler-riket:
'Åndsliv i fare'

Min närmaste vän i Tyskland var prof. Ernst Robert Curtius ;
han övertygade mig definitivt om en oerhörd fara -- inte bara
för Tyskland utan för hela Europa.

Curtius utgav 1932 en skrift som hette Deutscher Geist in
Gefahr -- en bok av stor betydelse.
Efter genomläsningen anade jag för första gången var roten
och upphovet till de fruktansvärda kriserna i Tyskland fanns.

Vad Curtius ville skildra, var i själva verket de förhållanden
i Weimarrepubliken, mot vilka den nya barbarstormen kom som en
reaktion.
Han tyckte sig nu kunna konstatera en kulturell regress, ett
nedbrytande av Tysklands humanistiska kultur, dess skolor och
universitet.
Weimartidens män märkte inte hur de för varje dag skar av
banden till det heliga tyska kulturarvet. Ingen av landets
partier hade något program för kulturarbete eller kulturskydd -

detta hade snabbt resulterat i okynnighet, rotlöshet, obildning;

motiveringen var i regel att man inte fick överanstränga
ungdomen med "onyttigt" kulturstoff: "Det är inte rätt att
kräva så mycket kunskaper av de stackars ungdomarna..."

Följden blev att "ungdomen har frigjort sig och läser nu bara
sådant som rekommenderas i partipolitiska föreningstidningar".

Detta överensstämmer slående med förhållandena i dagens Sverige
med dess radikala moraliska, religiösa och intellektuella
nedrustning i skolor och vid universiteten. Men medan de
vilsna unga tyskarna, som vantrivdes i den fadda Weimar-
republiken, bara läste politiska hatmanifest och lydde dem,
läser den nya svenska ungdomen mest dårlig veckopress.
Likheten mellan 30-talets Tyskland och vårt land är mer
djupgående än så. Curtius kunde uppvisa att i Tyskland
förekom en andlig och intellektuell nedrustning:

"Man måste erkänna, att i vårt politiska liv förefinns en
uppenbar rädsla för att ens beröra andliga problem.
I alla läger upptas det intresse som står till förfogande
av ekonomi, makt- och personpolitik. Dette kallas realpolitik
och accepteras utan motstånd."

Detta är alldeles samma tids- och självkritik som Stefan
George riktade mot Tyskland, redan när det stod på höjden av
sin makt under den siste kejsaren. Äcklad vände han sig från
vad han uppfattade som ett hjälplöst förfall. (...)

Curtius observerade tidligt - även bland sina lärjungar -
de förste tecknen på en nazistisk revolt inte bara mot
demokratin utan mot tysk kultur över huvud. Och han
påpekade en egendomlighet:

"Tyskland är det första land, där (- - -) nationalismen
har upprättat en sluten front mot anden -- även det egna
folkets -- och mot kulturen -- även den som vuxit upp i
hemlandet. Och dessa andens motståndare är inte pöbelhorder
utan -- intellektuella..."

Som de stora farorna för Tyskland såg Curtius dels den unga
barbariska nazismen, dels den andelösa materialism som
mötte i den grupp han med en speciell anspelning kallade
"sociologerna". Och han skrev:

"Men i Europas nuvarande ödestimme betyder detta barbari
endast övergången till bolsjevismen. En rörelse,som
lättsinnigt prisger anden, måste komma att bli uppslukad
av materialismen - vilken i våra dagar inte längre är ett
snobberi bland grupper av fritänkare utan en till tänderna
väpnad världsmakt.

Våra nationalister (=nationalsocialister) borde i sista
stund besinna sig och fråga, om de verkligen tänker slunga
vårt folks ande och själ ned i denna avgrund..."

Min tanke går, när jag nu läser dessa ord, till Sverige
och Europa 1975. Det öppna våldet behöver Sovjetryssland
numera inte använda. Men sakta 'finlandiseras' det ena
europeiska landet efter det andra. De ansvariga är
i alla länder desamma - de 'röda intellektuella'.

Under läsningen av Curtius artiklar och brev och under
långa samtal med honom började jag få upp ögonen för att
egentligen var nazismen rotad i precis samma barbariska
oandlighet, samma förnekande av andelivet, som mötte i
den svenska socialdemokratien.

Den som tydligast upplyste mig därom var en känd svensk
s k arbetarförfattare.
Till honom skall jag återkomma.

/
(wikipedia)