Motståndsrörelsen i Norge hade undan för undan blivit starkare.
Det var tydligt att folk nu började bli villigare att kämpa
om det skulle bli nödvändigt.
Det var de lägre samhällsklasserna i landet som hade börjat
göra motstånd år 1940, och det var den stora massan som gav
oss det bästa stödet.
Norrmännen hade så småningom börjat förstå att det fanns andra
värden än höga löner som det var värt att kämpa för.
Bönderna hade alltid hållit på sin personliga frihet, och de
gick samfällt in för att stödja motståndsrörelsen.
Det var rörande att se med vilken förtjusning vi blev mottagna
i hemmen överallt i bygderna. Det verkade som om folk alldeles
glömde bort att de utsatte sig för stora risker genom att ta
emot oss.
['Sabotörer i frihetskamp', Folket i Bilds förlag,
Stockholm 1956 oavkortad utg., översättning v. Eva Marstrander]