Jag stötte nu ihop med Herman Wildenvey strax utanför Grand
Café. Han var en femtiåring med gråsprängd hår, ganska illa klädd
i en skrynklig kostym som om han legat ute, i solkig krage, och han
var orakad. Det syntes att han som ung sett bra ut men mycken snö
hade fallit sen han var den käcka studenten från Drammen.
Nu var han tung till kroppen och ansiktet var plussigt. Han var
märkt av nattsudd med sprit och den tristess som i de åren brukade
följa med förnyade orgier med än mera nattsudd och sprit.
Det syntes tydligt att han hade det knallt.
I tjugoårsåldern hade jag läst en diktsamling av honom som hette
Nyinger. Dikterna hade handlat om ungdom, sol och kvinnor.
Han var en av de såkallade "rena" skalderna som ingenting annat
menade med det han skrev än att besjunga livets skönhet.
Han var en diktarcharmör som särskilt kvinnorna älskade. Det var
just det slagets författare som jag ansett mig skyldig att betrakta
med djupaste skepticism.
Wildenveys dikter inbragte honom inte längre stora pengar. Han hade
hos sig inte ett spår av diva. Vi gick in på Grand Café och slog
oss ner vid ett bord invid väggen med den stora fondmålningen, där
det var mörkast.
Det uppstod genast rörelse bland de kvinnliga gästerna. Det gällde
både de äldre matronorna och de medelålders kvinnorna och de många
tonårsflickorna som nyss suttit och läppjat på sitt kaffe.
De började förhandla med servitörerna om att få byta bord.
Inom kort hade de samlats i en ring på kort avstånd från soffan där
deras idol satt. Ingen kom fram til oss. De bara stirrade på sin
avgudade skald.
Själv tycktes han ingenting märka. Han var väl så van att han inte
längre brydde sig om att han var utsatt för all denna dyrkan av tre
generationers kvinnor. De äldsta var jämnåriga med honom själv (...)