Om döda ting älska, om jord och vatten skilja vänner från fiender, ville jag gärna äga deras kärlek. Jag ville, att den gröna jorden inte kände mina steg som en tung börda. Jag ville, att hon gärna förläte, att hon för min skull såras med plog och harv, och att hon villigt öppnade sig för min döda kropp. Och jag ville, att vågen, vars blanka spegel sönderslås av mina åror, hade samma tålamod med mig, som en mor har med ett ivrigt barn, när det klättrar upp i hennes knä utan att akta högtidsdräktens oskrynklade siden. Med den klara luften, som dallrar över de blåa bergen, ville jag vara vän och med den blänkande solen och de vackra stjärnorna. Ty det synes mig ofta, som om de döda tingen skulle känna och lida med de levande. Inte är skrankan mellan dem och oss så stor, som människor tro. Vilken del av jordens stoft är det, som inte har varit inne i livets kretsgång? Har inte vägens kringdrivande stoft smekts som mjukt hår, älskats som goda, välgörande händer? Har inte vattnet i hjulspåret fordom strömmat som blod genom klappande hjärtan?
Livets ande bor ännu i de döda tingen. Vad förnimmer han, där han slumrar i drömlös sömn? Guds röst hör han. Lägger han också märke till människors?
O, sena tiders barn, haven I inte sett det? När ofrid och hat uppfylla jorden, måste också de döda tingen mycket lida. Då blir vågen vild och rovlysten som en rövare, då blir åkern karg som en girig. Men ve den, för vars skull skogen suckar och bergen gråta!
Sist sett
