Vi fingo en rorkarl och en båt och färdades med dessas hjälp över Gaalaavand, kramade och vände mannen för att få honom att ge alla möjliga och omöjliga upplysningar, drogo vidare en parasang och halvtredje stadie, trätte om vågen, gingo vilse, kommo rätt igen och fram till en säter, vars invånare talade äldre gotiskt runspråk och pekade i kors åt fyra håll med armarna för att visa vägen.
"Hei dragek villom kolorum, snibb snabb snorum,# sade den ena säterkvinnan, en gumma på 70, i det hon häftigt svängde med käppen och blinkade och trätte och var arg för att jag inte begrep. Och - "hei kvistback slagek turistakoi kvistom tallom, dock däk dumbom" sade hennes dotter, en jänta på 45, och gjorde vidunderliga gestikulationer för att få mig att förstå. Vi måste gå ungefär lika kloka som vi kommo.
Ur En fjälltur i Norge