Bokelskere.no

Min depression syntes på all den post som fyllde min hall; brev och kuvert som jag inte gitte öppna, inte ens plocka bort. Den syntes på möglet som växte i kaffekopperna, på mängden bananflugor som strömmade ut från köket och på surrandet som flugmassan åstadkom. Men min depression var ju bara... depression.

När mitt läge inte längre var akut, trots as bananflugornas antal inte minskade, var det fortfarande like ointressant att öppna posten och at vara social, även om det blev lättare. […] Jeg gjorde inte längre några förändringar i sista minuten, ändrade inte åsikt vid dörren när jag redan stod med kappan på eller när skosnöret brast och fick mig att gråta. Det var en stor förändring för mig, även om utomstående inte uppfattade det. De såg bara bananflugorna och den grå hinnan på fönstren.