Barnet nu, som nyss somnat i min famn med sin ena hand sträckt mot min hals, sitt ena ben över min mage. Hennes behov, hennes kärlek, om det nu kallas kärlek det hon känner, i varje fall hennes riktade lyskraft och instinkt. Allt detta fullt synlig för mig. Och jag kan svara henne. Signaler ostöra av rädsla. Jag ser på mina händer och ser att de inte är klor.