Jag vill upphöra med at gräva min egen själ. Inte gräva någon brunn där och stirrande ner i den fråga, grubbla: Vad gömmer dess djup? Inte smula allt till stoft och låta det fara bort med vinden og titta i sin tomma hand og säga: Vad är det hela - ingenting! Inte stirra på naveln och mumla: Meningen? Meningen? og runka vist på hovudet.
Nej - jag ropar: Mening nog i seg själv! I detta: att genomströmmas av livet - vandra på marken - andas in luften - räta ut sina lemmar - känna fröjden som stiger mot en från alla ting!
Låt mig bli en trumpet som livet blåser smattrande fanfarer på.
Låt mig bli ett kopparrött vrål i den tidiga gryningen då alla slumrar men vägarna redan lengtar etfer sin vandrare.
Låt mig icke vackla sämndrucken - nej: uppspringa som en sammanpressad stålfjäder!
O gör mig till en flöjtspelare med ludna händer, blåsande toner ur savrikt trä! Och må alla bleka bli röda och må alla dansa! ...
Artur Lundkvist, fra Glöd (1928)
Sist sett
