Liksom Askungens stackars systrar var vi de fula och otäcka. Liksom Askungens systrar skar vi av tår och hälar för att kunna pressa ned våra fötter i den där vidriga lilla glasskon.
Förgäves naturligtvis. Skon var aldrig menad för oss.
Den var menad för någon med nättare fötter än vad vi hade, och det visste de om.
De villle bara se oss skära.
Och Sävbyholm var aldrig vackrare än de dagar i vår barndom då vi lärde oss att vara rädda.