Bokelskere.no

Utifrån: Sebastian Delfine är på väg att besöka sin son och sin frånskilda hustru, bosatta i det hem som engång var hans. Inifrån: Jag är på väg att besöka de två människor jag mest älskar och behöver. Ändå tvekar jag, dröjer och går långa omvägar, en skolkande pojke på väg till en lektion med svåra räknestycken. Jag är på väg att besöka min hustru och min son.
Min börda av skuld och försummelse mot Gertrud orkar jag inte tänka på: jag älskar henne ännu. Men det är sant att jag försummade min son, på den tiden då han ännu var min,(....)

jag ska aldrig lära honom odla jorden eller hantera kniv och stämjern, som min egen far gjorde, han ska lära ett yrke jag inte behärskar, leva utan mitt stöd och mina råd i detta främmande land, själv ska jag dö med slangar i näsan, sårig i armvecken av morfinsprutors bett, urholkad i mitt inre....

Inget samband. Jag och min son. Vi behöver inte varandra, kan inte hjälpa varandra; ändå längtar jag efter honom som en troende efter hostian.