Vi gick ut på Broadway och hettan slog emot mig som en blåslampa. Neonskyltarna var redan tända och tilkännagav på sitt eldspråk den lycka det innebar att dricka Pepsi Cola, gå i en Bond-kostym, röka Camel eller idissla Wrigleys tuggummi. En unken luft trängde upp genom järngallren över tunnelbanan.

Ovanför en biograf hängde en fyra våningar hög affisch med en halvnaken kvinna belyst av strålkastare. Hon var rufsig i håret, vild i blicken, hade benen vidt särade och en pistol i var hand. Kring midjan en sjal som täckte hennes könsorgan. Nedanför hade det samlats folk som glodde på henne. Männen skämtade grovt och kvinnorna fnittrade.

Jag kastade en blick på Zelig. Halva hans ansikte var grönt, den andra halvan röd - - som på en modern tavla. Han stirrade och rörde på läpparna medan det ena ögat skrattade och det andra grät.

Jag sa till honom: "Om det inte finns någon Gud så är hon vår Gud." Zelig ruskade på sig som om han hade väckts ur en dröm. "Det hon lovar det ger hon också."