Låt mig dricka
språkens språk ur eviga dova brus.
Låt mig klarna
till ditt vilande djup av skapelseljus.
Innanför själ och ande
hör jag dig sjunga.
Stig i mitt blod, och blomma
i min tunga!

Allt som är spritt och delat
det längtar att bli helat
och ber om trohet än.
Du lever mitt ibland oss.
Ja, fast vår tvekan band oss,
så var du, Herre, gömd i den.

Nog finns det mål och mening i vår färd
Men det är vägen som är mödan värd

Du skymt av fjärran mål,
som spänner vingen,
min väg är väg till dig.
Annars fanns där ingen.

Men än faller tidlösa
stänk i vår famn
en stund då vi är borta
från mål och namn,
då solen faller tyst
över ensliga strån
och all vår strävan syns oss
som en lek och ett lån.

Och lycklig är vår sömn: den är rörd av vingar, av svalor som jagar över vattnet.

Det ena som det andra
har ringa vikt
mot att du rör ditt eget ödes
levande skikt,
där ond makt bryts,
där skapelse sker,
där du och världen växer
till mer.

Jag ville visa, hur det vi försmå
är heligt och djupt och Andens skrud.
Jag ville måla en träsked så,
att mänskorna anade Gud!

Sår, som dagen slagit, läkas, när kväll är inne.

Jag har tigande gömt hos dig mitt sår
och värkt bland törne, tills själen var tom.
I mörkret rörde du törnet -- det sprang
i vildrosblom.