Han visade mig murklorna och vi stod på knä i mossan och skrattade. De såg ut som små hemlösa hjärnor.

Han spelar Dire Straits på bilstereon så att man grips av vemod och måste titta ner i golvet för tittar man ut blir det som en musikvideo som känns för mycket.

Det är som att han smugglas in del för del, som en byggsats till en pappa. Han är en jacka i hallen, ett par jeans i tvättkorgen, en röst i köket om natten. Han är någonting hon sakta monterer ihop i skydd av mörkret och ska visa oss så fort hon fått honom att fungera. Jag vet fortfarande inte hur pappor börjar och slutar men om det här är en pappa har han nog börjat nu.

Om man tittar noga ser man att Ensamma mammans dotter är den snyggaste. Hon har mjukisbyxor och hemgjord frisyr utan sprej men det finns något under det obeständiga. Linjerna är utroliga. Hon är bara dårligt färglagd.