Dohun knäböjde bredvid kaptenen och tyckte sig märka en liten antydan till liv.

Han lyfte upp den medvetslöse officeren, lade honom och fyra andra sårade från
sitt kompani i en jeep, och gav sig iväg mot fältsjukhuset i Son.
Han blev emellertid avskuren av tyskarna, körde in jeepen i skogen och gömde sig.

När den tyska patrullen lämnade det närmaste grannskapet körde Dohun vidare.
Vid fältsjukhuset fann han en lång kö av sårade som väntade på behandling.
Dohun, som var övertygad om att Johnson kunde dö vilket ögonblick som helst,
gick djärvt förbi kön tills han kom fram till en kirurg som granskade de sårade
för att se vilka som var i behov av omedelbar vård.

"Major", sade Dohan till läkaren, "min kapten måste genast tas om hand."
Majoren ruskade på huvudet. "Jag beklager, sergeant", sade han. "Men vi kommer
så småningom till honom. Alla måste vänta på sin tur."
Dohun försökte igen. "Major, han kommer att dö om ni inte tar hand om honom
genast." Doktorn var orubblig. "Vi har en hel massa sårade här", sade han.
"Er kapten tar vi hand om så snart vi kommer fram till honom."
Dohun drog upp sin fyrtifemma och spände hanen.

"Det räcker inte", sade han lugnt. "Major, jag skjuter ner er här på stället
om ni inte tittar till min kapten just nu."
Den häpna kirurgen stirrade på Dohun. "För hit honom", sade han.

I operationssalen stod Dohun med fyrtifemman i handen och tittade på när doktorn
och hans medhjälpare arbetade med Johnson. I sergeantens åsyn fick Johnson en
blodtransfusion, hans sår rengjordes, en kula avlägsnades från hans huvud och
en annan från axeln. När operationen var slutförd och Johnson bandagerad,
steg Dohun fram till doktorn och räckte honom fyrtifemman. "Okay", sade han.
"Tack, nu kan Ni låta arrestera mig."

Dohun skickades tillbaka till 502 regimentets II bataljon. Där kallades han till
bataljonschefen. Dohun ställde sig i givakt. Bataljonschefen frågade om han
hade klart för sig vad han hade gjort och att hans handlande utgjorde ett brott
som måste behandlas av krigsrätt.
"Ja Sir, det förstår jag", svarade Dohun. Bataljonschefen vandrade fram och
tillbaka och plötsligt stannade han. "Sergeant", sade han, "jag ådömer er arrest"-
han gjorde en paus och tittade på klockan -- "i exakt en minut."

De två männen väntade under tystnad. Sedan tittade bataljonschefen på Dohun.
"Ni kan gå", sade han. "Tillbaka till ert kompani!"
Dohun hälsade militäriskt. "Ja Sir", sade han och lämnade rummet.

_

(Albert Bonniers förlag 2010, isbn 9789100102395)