På det vanliga opedagogiska sättet visade en tjänsteman
från strålskyddsinstitutet bilder i en overhead projektor
med svartritade kurvor visande hur nedfallet hade varit
och hur det minskade i aktivitet längre bort från kraftverket.
Av någon anledning upphörde kurvorna vid territorialgränsen.
Uppenbarligen hade ingen som helst radioaktivitet kommit
utanför landets gränser.

Ordföranden tackade för redovisningen och frågade om någon
hade några frågor. Det hade ingen. Nästa talare var
också från strålskyddsinstitutet. Han förklarade vad som
menades med att radioaktivitet avklingade och varför det nu
ansågs riskfritt att bo i den yttre zonen.
Ordföranden tackade också för denna redovisning och frågade
om någon hade några frågor. Någon räckte upp handen.
Ordförandens bisittare pekade och en yngre kvinna fick ordet.
-Hur kommer det sig att aktiviteten avtar jämnt över hela
området så att ni helt plötsligt kan öppna ett helt område
på en gång, frågade hon.

Ordförande var en man i fyrtiofemårsåldern, med lite flackande
ögon. En av de närmaste tjänstemännen på länsstyrelsen
under landshövdingen, med titeln länsråd. Blev utnämnd så
sent som tidigt på våren samma år. Han viskade något åt sin
bisittare och sa sedan: -Det kommer säkert ett svar på den
frågan senare. Och så fortsatte det med en tredje talare,
denna gång från industridepartementet.

-Det är energiministerns absoluta övertygelse att området
nu är helt säkert, sa han.
Milda makter, tänkte IngaLisa. Och det skal vara förtroende-
skapande?
Ordföranden beklagade att energiministern inte kunde närvara
och svara på frågor. Det kom faktisk några råa skratt i
salongen. Ordföranden blev röd i ansiktet. Nere i salongen
på första bänk log landshövdingen lite neutralt.

Därefter redegjorde länets försvarsdirektör för förberedelserna
i området, reparationer med mera.
-Några frågor, undrade länsrådet.
-Hur gör ni med liken, frågade någon.
Det blev komplett tyst.
Det var bara länsrådet som i sin nervositet inte hörde riktigt.
-Med vad, sa ni? Det är bäst ni talar tydligt så det hörs i
den här stora lokalen.
-Med liken, med dom döda som ligger kvar sedan evakueringen.
Vad gör ni med dom?
Nu hörde till och med länsrådet.
-Jag förstår inte, sa han.
-Det gör inget, sa rösten, för jag frågade försvarsdirektören.

Det blev en stunds tystnad där framme, och de två tjänstemännen
tittade på varandra.
-Det är länspolischefens sak, sa sedan försvarsdirektören.
-Är han här då?
-Nej.
-Hur många ligger kvar där borta?
Nu tittade de två tjänstemännen inte bara på varandra utan
också på några av personerna som satt på första bänk.
En av dem reste sig, men landshövdingen drog honom i armen och
han satte sig igen. Länsrådet tittade (....)
-Det vet vi inte ännu, sa länsrådet till slut.
Vi undersöker det för närvarande.
-Hur då? (....)
-Vi kanske kommer bort från ämnet, sa länsrådet intelligent.
Han nickade åt försvarsdirektören, som lättad gick tillbaka
till sin plats i den första bänkraden.
IngaLisa hade plötsligt blivit lite vaksammare.