...läste jag under denna tid allt av och om Hitler.
Det mesta i hans ungdoms kampbok 'Mein Kampf' föreföll
inte bara löjligt utan också i sin brutalitet otroligt.

Här fanns ju redan från början en rent kulturfientlig hållning,
ett försvar för det råa våldet, en total obekantskap med vad
mänskligt liv kan vara, detta överensstämde alldeles med de
rapporter om terror, sadism och mord i gatustrider och fängelser
som började sippra ut ur Tyskland, samt om de rent djävulska
judeförföljelserna.

Hitler var emellertid demoniskt skicklig och ingalunda den
narraktiga och patologiska person som han snart nog skulle
utvecklas till. Innan han började skrika sig hes och gjorde sig
löjlig som talare, kunde han framtreda och vinna massorna med en
djup, kraftfull och ibland rentav varm stämma. Hur överlägsen
han var som domptör av människor, ... ett enda exempel:

I Nürnberg tog han en morgon emot 40 000 pojkar ur Hitlerjugend
och 5000 flickor ur Bund Deutscher Mädel.
Bl a. förekom där en "Bekenntnis zum Führer" och en skallande
sång "Ein junges Volk steht auf". Det hela var en överlägset
skicklig mass-suggestion. Då ungdomsledaren Baldur von Schirach
hälsade Hitler, berättade han att denne bett honom samla 100 000
tyska pojkar, det hade kommit fem miljoner.

Hitlers tal var förföriskt. Han avundades ungdomen, som fick
uppleva denna underbara epok -- en ny stat och en ny världsbild
hade äntligen fötts. Han jublade över det nya Tyskland han
skapat: "Det kommer att leva vidare sida vid sida med våra
gamla domkyrkor, gamla kejsarslott, våra stora rådhus från
medeltiden" .. "..Tyskland har öppnat sitt hjärta för mig.
Ni är den nya ungdomen, som fått nya ideal och en heligare vilja
än någon föregående generation, ..en ny uppfatning av ungdomens
skönhet och kraft... vår tids största under: byggen reser sig,
fabriker grundläggs, vägar, bangårdar byggs -- men högt över allt
detta reser sig den nya tyska människan! Därför kommer ni att
känna ett starkare samband än någon annan ungdom med 'das ewige
Reich und das ewige Volk'."

Jag diskuterade detta tal och andra lika suggestiva med den
finländska författaren Olavi Paavolainen, som skrev en mycket
inträngande bok om nazismen, och märkte att han var lika
förbryllad som jag. Hitler var inte en -- han var två!

Man var ännu oviss om vilken av de två rösterna som var teater:
den varma som prisade ungdomen, freden, folksamhörigheten,
eller den andra, råa som vrålade om andra folks uselhet och
nödvändigheten av ett hänsynslöst krig.
Detta skulle snart klarna. ..Hitlers röst förvandlades för
varje år som gick: han som ännu vid 30-talets mitt kunde tala
kraftfullt och övertygande, intelligent och varmt, övergick
till hesa vilddjursvrål av hat och mordlusta. ..Höll hans
redan från början primitiva och sjuka person på att alldeles
förstöras? Förvandlades han själv till djävul, efter de
djävulska läror han tidigt anslutit sig till?

om barbarisk storm, kulturkamp og røttene til Hitler-riket:
'Åndsliv i fare'

Min närmaste vän i Tyskland var prof. Ernst Robert Curtius ;
han övertygade mig definitivt om en oerhörd fara -- inte bara
för Tyskland utan för hela Europa.

Curtius utgav 1932 en skrift som hette Deutscher Geist in
Gefahr -- en bok av stor betydelse.
Efter genomläsningen anade jag för första gången var roten
och upphovet till de fruktansvärda kriserna i Tyskland fanns.

Vad Curtius ville skildra, var i själva verket de förhållanden
i Weimarrepubliken, mot vilka den nya barbarstormen kom som en
reaktion.
Han tyckte sig nu kunna konstatera en kulturell regress, ett
nedbrytande av Tysklands humanistiska kultur, dess skolor och
universitet.
Weimartidens män märkte inte hur de för varje dag skar av
banden till det heliga tyska kulturarvet. Ingen av landets
partier hade något program för kulturarbete eller kulturskydd -

detta hade snabbt resulterat i okynnighet, rotlöshet, obildning;

motiveringen var i regel att man inte fick överanstränga
ungdomen med "onyttigt" kulturstoff: "Det är inte rätt att
kräva så mycket kunskaper av de stackars ungdomarna..."

Följden blev att "ungdomen har frigjort sig och läser nu bara
sådant som rekommenderas i partipolitiska föreningstidningar".

Detta överensstämmer slående med förhållandena i dagens Sverige
med dess radikala moraliska, religiösa och intellektuella
nedrustning i skolor och vid universiteten. Men medan de
vilsna unga tyskarna, som vantrivdes i den fadda Weimar-
republiken, bara läste politiska hatmanifest och lydde dem,
läser den nya svenska ungdomen mest dårlig veckopress.
Likheten mellan 30-talets Tyskland och vårt land är mer
djupgående än så. Curtius kunde uppvisa att i Tyskland
förekom en andlig och intellektuell nedrustning:

"Man måste erkänna, att i vårt politiska liv förefinns en
uppenbar rädsla för att ens beröra andliga problem.
I alla läger upptas det intresse som står till förfogande
av ekonomi, makt- och personpolitik. Dette kallas realpolitik
och accepteras utan motstånd."

Detta är alldeles samma tids- och självkritik som Stefan
George riktade mot Tyskland, redan när det stod på höjden av
sin makt under den siste kejsaren. Äcklad vände han sig från
vad han uppfattade som ett hjälplöst förfall. (...)

Curtius observerade tidligt - även bland sina lärjungar -
de förste tecknen på en nazistisk revolt inte bara mot
demokratin utan mot tysk kultur över huvud. Och han
påpekade en egendomlighet:

"Tyskland är det första land, där (- - -) nationalismen
har upprättat en sluten front mot anden -- även det egna
folkets -- och mot kulturen -- även den som vuxit upp i
hemlandet. Och dessa andens motståndare är inte pöbelhorder
utan -- intellektuella..."

Som de stora farorna för Tyskland såg Curtius dels den unga
barbariska nazismen, dels den andelösa materialism som
mötte i den grupp han med en speciell anspelning kallade
"sociologerna". Och han skrev:

"Men i Europas nuvarande ödestimme betyder detta barbari
endast övergången till bolsjevismen. En rörelse,som
lättsinnigt prisger anden, måste komma att bli uppslukad
av materialismen - vilken i våra dagar inte längre är ett
snobberi bland grupper av fritänkare utan en till tänderna
väpnad världsmakt.

Våra nationalister (=nationalsocialister) borde i sista
stund besinna sig och fråga, om de verkligen tänker slunga
vårt folks ande och själ ned i denna avgrund..."

Min tanke går, när jag nu läser dessa ord, till Sverige
och Europa 1975. Det öppna våldet behöver Sovjetryssland
numera inte använda. Men sakta 'finlandiseras' det ena
europeiska landet efter det andra. De ansvariga är
i alla länder desamma - de 'röda intellektuella'.

Under läsningen av Curtius artiklar och brev och under
långa samtal med honom började jag få upp ögonen för att
egentligen var nazismen rotad i precis samma barbariska
oandlighet, samma förnekande av andelivet, som mötte i
den svenska socialdemokratien.

Den som tydligast upplyste mig därom var en känd svensk
s k arbetarförfattare.
Till honom skall jag återkomma.

/
(wikipedia)

I själva verket hade anti-intellektualismen i Tyskland trängt
så långt in att man inte ens bland lysande intelligenser mötte
normalt sinne för fakta.
Man utgick från vissa föreställningar, 'myter' vilka legitimerades
i att de förmådde förvandla den politiska verkligheten
och skapa folkomspännande suggestioner.
Dessa kallade man 'folkvilja', 'nationellt orubbliga principer',
'produktiva sanningar' etc
och med deras hjälp utdömde man sedan alla de kulturföreteelser
eller politiska motståndare, som inte passade in i intressesfären.

Tankeschemaet var detta:
Hitler har uppfunnit en genial metod att med politiske myter
suggerera fram en folkvilja. Denne folkvilja skapar, genom att
likvidera alla motståndare, en folkgemenskap. En stor diktare kan
inte ställa sig utanför folkgemenskapen. Thomas mann har ställt
sig utanför folkgemenskapen. Thomas Mann är därför inte bara en
politisk förbrytare utan också en dålig diktare.
Vilket skulle bevisas.

(..) Däremot kunde man inte ställa alltför stora förhoppningar
till de diktare som diktade ur opposition.
Ty dels var varje opposition praktisk omöjlig i Tyskland, dels
föreföll nazismens anspråk på att verkligt ha genomträngt det
tyska samhället vara riktigt.

Det finns ingen anledning att förneka att Hitler skapade ett
system, i vilket tysken trivdes.
Slagord, kommandorop, ordning, reda, militär diciplin --
allt detta var för tyskarna högre och kärare värden än frihet,
förnuft och rättfärdighet.
Jag önskade under min tyska resa finna något annat, men fakta
talade sitt eget språk: Hitlers myter hade slagit rot,
suggestionen omspände hela folket, som nu verkligen av hela sitt
hjärta ville, vad denne demoniske österrikare tvingat dem att
vilja.

Så kom den tyska ockupationen av Norge.

Den förste norrman av intellektuell rang som häktades var
Ronald Fangen. Han hade ju i olika sammanhang tagit radikalt
avstånd från nazismen, särskilt tydligt i den mäktiga boken
Kristendommen og vår tid (1938).
Aktivt politiskt arbetande hade han aldrig varit; motstånds-
rörelsen hann han inte heller ansluta sig till, innan han var
häktad.

Hans maka har som den sakkunnigaste berättat om hur det gick
till. På hans gård Dusgaard - tidigare bebodd av författarinnan
Barbra Ring - infann sig redan augusti 1940 tre tyskar från
Sicherheitspolizei. (..)
Fangen svarade lugnt, bland annat hur han såg på en man som
Quisling: -Jag anser alldeles detsamma som alla goda norrmän;
att han är en landsförrädare..
Tyskarna gick sedan omkrng i hemmet och granskade de många
böckerna utan att dock göra någon egentlig husundersökning.
Även trädgården beundrade de. (..)

Fangen hade skrivit en artikel "Om troskap" som stod tryckt i
tidskriften 'Kirke og Kultur' oktober 1940.
Han hade där kommit på den gode idén att mot nazismen -- som
inte direkt nämndes -- spela ut den tyske frihetskämpen och
fosterlandsvännen Fichte, som samlade tyskarna till fortsatt
kamp mot förtryckaren Napoleon, i det ögonblick då Preussen
låg besegrat och förnedrat.

Uppsatsen är egentligen inte politisk, den är principiell -
och troheten mot fosterlandet är inte det centrala temat.
Men där sägs ett och annat som för en tysk nazist måste vara
svårt att bemöta eller ta avstånd ifrån.

Fichte talar om risken av en världsstat, skapad på bekostnad
av de fria folken, och menar att: för att detta skall kunna
bli verkllighet, måste en "världserövrare" fostra sitt eget
folk till "cynisk rovlyst".
Varje våldserövring skulle kunna legitimeras med det angivna
"höga målet":
"Hvor finnes en nasjon i det nyere Europa så æreløs at den lot
seg opdra på en slik måte?"

"Fichte hadde den sanne oplevelse av folkefellesskapet som
etisk hever det høit over alle interessefellesskap:
man kunne ikke løpe fra det. Man elsket det inderlig når man
elsket det med sorg, man var forpliktet i en troskap man ikke
kunne løses fra - denne forpliktelse bestod i å tilføre det
tro og moralske krefter -- selv om det skulle koste en livet.
Uten tro ingen troskap - men tro troskap til døden."

Fangen gick också nazismen närmare in på livet. Han påpekade
att det är "en djevelsk illusjon å tro at et folk kan leve
uten en tro, på et rent vegetativt plan -- beskyttet av sin
folkelige egenart, sitt lynne og hva vi nu påkaller..
Fichte, som elsket sitt tyske folk så brennende, forstod at
bare Gudstro kan hellige folkefellesskapet og gjøre det trofast
mot seg selv, sine egne."

Den tanken var inte tillåten i det nazistiska Tyskland.

Artikeln väckte en storm av vrede bland de norska nazisterna,
som lätt genomskådade vilka han var ute efter.

Tyskarna pekade försiktigvis aldrig ut just denna artikel.

(..)

Fichte: Hva er et folk...

F. hos stanfordianerne

..skriver om mig att jag "var den ende som från första stund vågade
öppet kritisera Tredje riket, närmast dess intolerans, militarism och
bristande humanitet" (...) alldeles öppent med den sympatiske unge
tysken: en sannolikt plikttrogen och offervillig ung man - men så
fullkomligt okunnig om de principer för partiet som Hitler så öppet
hade uttalat och absolut ovetande om alla de övergrepp Hitler hade
begått mot oliktänkande och judarna. Han stirrade förfärad på mig,
då jag upplyste honom om dessa saker.

Över huvud mötte jag aldrig i Tyskland en enda person som kunde föra
en diskussion om 'Mein Kampf' eller som visste om med vilka metoder
nazisterna hade arbetat. Ingen föreföll ha läst boken.
Ingen tycktes riktigt tro på alla uppgifter om terror och övergrepp.

Dessa frågor oroade mig och jag kände onda aningar för framtiden.

Men det fanns en fråga där jag märkte att jag intog samma ställning
som mina tyska kolleger -- frågan om stalinismen och marxismen.
Jag fick för första gången i min hand ett stort väldokumenterat
material om leninismens svek mot demokrati, rättfärdighet och
humanitet. Man öste över mig skildringar av massmorden i Ryssland -
som sedan blivit bekräftade i bl a Robert Conquests fruktansvärda
bok Den stora terrorn.

Helke sade mig en månskenskväll nere vid kajen att han med glädje
skulle ge sitt liv, om han finge medverka till utrotandet av denna
sataniska lära; för första gången kunde jag känna lust att
instämma. Man skall minnas att vid denna tidpunkt ingen kunda ana,
vilken ofattbar grymhet och brutalitet Hitler själv skulle visa --
ännu talades bara om hans geniala förmåga att segra "utan våld".
Nazismen föreföll mig oroande och vedervärdig, men ännu räknade jag
den som ett mindre ont än kommunismen.

När jag framlade denna uppfatning i Sverige, kallades jag naturligtvis
omedelbart för nazist och anti-demokrat.

_ _

"the trials and executions of .. former Communist leaders were a minor detail
of the purges, which, together with man-made famines, had led to 20 million deaths
according to his estimates. In the appendix of the original 1968 edition of
'The Great Terror', Conquest estimated 700,000 "legal" executions took place
during 1937 and 1938 .."

'Deutscher Geist in Gefahr' - stormens år