Jag lyssnade på Marcel Duprés 'Variations sur un Noẽl Op.20'
i Hedvig Eleonoras kyrka och förundrades över konstens
möjligheter att fläta.
Melodin förvandlades till en deg och återkom i olika
påhittiga former. Den ena formen mera storslagen än
den andra.
Huvudtemaet som konstfulla flätningar som försvann och
återkom i rika variationer.
Det är annorlunda med livet.
Livet låter sig inte förvandlas till deg i människans
händer. Där råder en lag, en motspänstighet, som människan
inte ennu råder över. Märkligt, när man tänker på hur
mycket människan har skaffat sig tillträde till.
Könsbestämma foster, dissekera cellers uppbyggnad, utforska
rymden, byta delar i människan som reservdelar i en bil.
Men så som Dupré flätar sin melodi, det kan människan inte
göra med livet.
Dupré flätar och Bob Dylan sjunger "betamt" -- detta uttryck
från min barndom uttrycker bäst hur han sjunger. Att säga
att han sjunger charmigt vore att kapa en del av beskrivningen.
Han sjunger betamt. Inte bara hans röst utan också det sätt
på vilket han låter orden lämna munnen är som ett tecken på
den förborgade förmåga hos människan vi inte ännu vet mycket om.

Ovanför en liten trädörr vid ingången till Hedvig Eleonoras
Julkrubba står 'Malach', tecknet för ängel hämtat från
hebreiskan, från et folk som man alltsedan barnet lades i
krubban har varit i färd med att hota, utplåna.
Ângel på de förföljdas språk.
Logik finns inte.
Kanske finns det bara tur, tur för var och en som läggs i
rätt krubba vid sin födsel.
Ändå kunde jorden vara vår gemensamma krubba, om vi bara
förstod lite bättre.
Istället för reklamballonger kunde Malach sväva över våra
huvuden -- över ingången till vår boning.
Om vi bara inte bränner sönder själva vägen - är vi kanske
på väg dit? Om vi bara kunde lägga om rutiner!
Om vi bara kunde inse att vi är ensamma tillsammans.
En hinna av stål ligger över orden jag bär på . .
där i strupen ligger orden.
( . . )

Lenke Rothman