Hemma hade de inte alls tagit väl upp att jag skrivit in mig
i nykterhetslogen. Det hade att göra med mångahanda orsaker.
Ingen av dem hade någonsin varit med i en förening av något slag.
På godset hade all världslig föreningsverksamhet varit illa sedd
om inte direkt förbjuden.

Statarna och torparna hade aldrig varit organiserade, och den
fackliga rörelsen som man enbart hört ryktas om, hade i världskriget
slagits sönder.
Baronen och friherrinnan på godset skulle inte ha tålt dylika påfund
bland sitt folk. Både herrskapet och de underlydande själva hade
varit uppskrämda inför varje form av nymodigheter.

Mina föräldrar hade lärt sig betrakta allt slags föreningsfolk som
en lägre art av människor. Ett märke på ett rockslag väckte stark
misstänksamhet. Från godstrakten hade de fört med sig misstron till
småbrukarbygdens och stationssamhällets försök till sammanslutningar.

Utom godtemplarlogen utgjordes de inte bara av arbetarkommunen,
blåbandsföreningen och den lilla idrottsföreningen, utan också av en
kooperativ handelsbod. Mina föräldrar ville visa sin självständighet
genom att använda den privata handelsbon, för så skulle herrskapet
ha gjort --- som fallet var när de av rädsla för att bära sig dumt åt
inte vågade rösta vid något slags val, var det också när det gällda
föreningarna. De var ängsliga för att de skulle hoppa i galen tunna.

Orsaken till föreningsskräcken hade ingen tänkt närmare på. Men till
den allmänna rädslan för att allt slags föreningsliv kunde locka
ungdomen på villovägar, fogade de sina mer personliga betänkligheter.

I mitt fall var det min mors olust för att det skulle se ut som jag
inte trivdes hemma om söndagarna, utan behövde ge mig av till en
förening, som till råga på allt hette Hemmet.
Folk skulle komma att prata om det. Hon ansåg att det gick hennes
ära för när att jag föredrog ett surrogathem framför mitt riktiga hem.
Därvidlag spelade det inte någon roll att det var en nykterhets-
förening. Teaterpjäsen jag hittat på, som de hört en del talas om,
räknade min mor också som att jag skämt ut mig, "drivit spektakel".

--En redig karl tar sig en sup, och behöver ingen förening till
hjälp för att säga nej, sa min bror, det var den gängse åsikten som
till och med min far skulle ha underskrivit, om han kunnat skriva.

Tecknet på att godtemplarna en dag skulle besitta hela vår planet,
märket med jordgloben, som jag hade på slaget till min kavaj,
uppkallade till förakt -- isynnerhet hos min bror.
--Ska du inte ha ett märke på undertröjan också?

Mitt uppsåt med att gå in i godtemplarlogen, utom det för att få
tillgång till bibliotekets böcker och komma i kontakt med människor,
vågade jag minst av allt förråda. Det var mitt drömmål att åtminstone
komma i närheten av Lydia Backe.

(...)